Min Utvärdering

Jag har länge lovat att dela med mig av min utvärdering, så här kommer den. Eller de viktigaste delarna som kanske kan hjälpa till att stötta era barn som kämpar i skolan. Med detta intyg förändrades allt för mig. Tog ett tag att hitta lösningarna som passade och hur just jag lär mig men om man vet svagheterna är de lättare att möta.

Intyg angående Ulrica 

"Rubricerande arbetssökande aktualiserades hos undertecknad med frågeställningen studieföresättningar. 

Intellektuell kapacitet

Utredning visade en skiftande förmåga vad beträffar kognitiva färdigheter, men med en sannolik intellektuell kapacitet som är genomsnittlig. 

Läs och skriv kapacitet

Pedagogiska test som mäter läs- och skrivfärdigheter presenterades genomsnittligt. Läsförståelsen är något över genomsnittet, läshastighet dock gravt subnormalt. 

Visuospatial förmåga

Visuospatiala test, test som mäter förmågan att uppfatta geometriska mönster och kunna avbilda dessa, presteras genomsnittligt.  

Automatisering av de fyra olika räknesätten

Vid mätning av automatisering av de fyra olika räknesätten är prestationen mycket låg, men detta beror inte på oförmåga utan tidsaspekten. Hon hinner inte med så många på stipulerad tid. De uppgifter hon hinner med får hon rätt.

Minnesfunktioner

Utredningen visar vidare att hon har korttidsminnesproblematik. Detta innebär att hon lätt glömmer sådant som hon precis läst in. Hon behöver jobba med materialet på ett annat sätt på egen hand för att kompensera för svårigheterna att läsa in studiematerial. 

Test som mäter utförande hastighet

Dessa test som är tre stycken mäter hur snabbt Ulrica kan arbeta med uppgifter som kräver uppmärksamhet och noggrannhet under tidspress. Ulrica visar är att hennes arbetstakt är mycket långsam men utförandet är mycket bra vad beträffar noggrannhet och uppmärksamhet. 

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan sägas att Ulrica har en intellektuell kapacitet som är genomsnittlig för åldern. Men där, tyvärr, hennes epileptiska problematik sedan barnaåren påverkat hennes kognitiva fungerande. Framför allt är det två kognitiva funktioner som har påverkats, minne och utförande hastighet. Adekvata hjälpåtgärder kommer att ha en effekt både vad beträffar studiepresentationer, men även personlighetsmässigt i form av stärkt självkänsla.

Hon behöver ibland befrias från salstentor och få dessa som hemtentor, varvid hon i lugn och ro kan arbeta med uppgifterna och även få ut mycket mer av tentan. Hemtentan i sig blir då en inlärningssituation som gör att hon tar till sig kursen på ett mycket bättre sätt.

Matematik tentor behöver hon stöd med även här är minnet en problematik som kan ställa till det för henne under dessa tentor.

Tidsaspekten är ännu ett problemområde som måste kompenseras för. Hon har en mycket långsam arbetstakt, vilket gör att tidsbegränsade examinationer gör att hon får ett alltför negativt utfall på sina tentor, som inte återspeglar hennes intellektuella kapacitet. Detta är även det ett argument för att hemtentor för Ulrica kan vara ett bra sätt att kompensera för de konsekvenser hennes epilepsi sjukdom har haft på henne.

För övrigt kan man konstatera att Ulrica har en god språkligförmåga och att hon har personlighetsmässigt är en reflekterande ung kvinna med ett lugn som passar bra för yrket som förskolelärare. 

Ulricas framtida studieprestationer beror alltså i stor utsträckning på vilken hjälp som kan erbjudas för att komma till rätta med de kognitiva svårigheter som är en konsekvens av hennes ep problematik.

Hon har rätt till en funktionshinderkod 51 övriga somatiska relaterande funktionshinder enligt Af-s nomenklatur".

Grundplanering, struktur, nu kör jag!

Som några av er vet så påbörjade mina universitetsstudier igen, detta är enorm utmaning för mig. För tillfället gör jag det själv men det verkar som jag ska få lite stöttning från MIUN, de ska bara klura ut hur. Tills dess får jag förlita mig på den studieteknik jag lärt mig tidigare.

Först måste jag få en tydlig överblick över vad som ska göras, jag föredrar små färgglada plastpärmar med färgglad innehållsförteckning, där kan jag samla alla papper och strukturera upp. En flik för varje område. Sen bryter jag ner studievägledning (där alla uppgifter står)

• Förtydliga uppgifterna och litteraturen som ska läsas
• Skriver av på nytt dokument i datorn
• Markerar viktiga datum/ord
• Lägger till bilder på vilken litteratur som hör till vilken uppgift. 

Första överblicken, Scheman, Böcker, Föreläsningar, Studievägledning.

Översta bilden visar texten i studievägledningen, den nedre min variant. Samma text men tydligare så att jag inte glömmer något viktigt. 

Efter att jag strukturerat upp allt så markerar jag lägger jag in mina anteckningar från föreläsningarna i pärmen på rätt ställe. Min hjärna minns bäst av färg och bilder, därför har jag mycket färgglada anteckningar. Efter två dagar i skolan vet jag att jag har två uppgifter som skall göras till nästa träff och det är första som ska göras.

 När jag äntligen fått ordning på alla lösa papper och sett helheten så måste jag hitta en början. Vilket lär bli en artikel jag måste ha läst till nästa träff i skolan, läsa och skriva ner det som är viktigt/intressant. Samt så ska jag titta på tre korta filmer (lätt gjort). Måste börja med det som tar mest tid.

Läsinlärning som ni vet är en av mina svaga punkter, det tar lång tid att läsa för att lära. Jag glömmer också bort det som jag redan läst en gång så jag måste ha bra anteckningar att titta tillbaka på.

Här är en av mina drivkrafter, en motivationskarta som jag gjorde på MIUN. Det är lärare, vänner m.m. som sagt positiva saker om mig. Det ger mig ny energi när jag är trött och less. Borde göra en ny men den fungerar fortfarande. Sitter längst fram i min pluggpärm.

Lite roligt var det faktiskt i skolan, har fått en väldigt trevlig studiegrupp som tog sig tid för att förstå mina inlärningssvårigheter och som säger "säg till om vi kan hjälpa dig". En annan sak som kändes bra var att jag var den enda i gruppen som haft lärarstudent så jag hade mest erfarenhet, det kändes ovant att för en gångs skull ligga före mina klasskamrater. Vissa saker som de lärare föreläste om visste jag redan, då kan jag fokusera på andra svårare områden så länge. 

Mycket att ta tag i men känner mig positivt motiverad, fredagen blev ännu bättre när jag sprang på Lena och Ulrika (hennes bästa kompis och en tidigare lärare till mig) i korridoren och kramades. De två kvinnorna som stöttade mig som mest under min förskollärarutbildning, många av citaten ovan är från dem. 

En glad överraskning när jag tittade i två av böckerna så har varje kapitel en sammanfattning, stort bonus. Då kan jag läsa om sammanfattningen flera gånger, någon har redan plockat ut det viktigaste åt mig. Måste ändå lyssna på hela boken men det hjälper till att repetera!

Imorgon får jag ta tag i lite mer praktiska saker, såsom att få tag på talböcker på bibblan, passerkort och inloggning till miun m.m. En kursansvarig skulle höra sig för, så vi får se vad som händer. Men de tar mig på allvar och det känns bra! 

Pluggnerver...

Ikväll tänkte jag fokusera mer på nutidens utmaningar, idag har vi haft avdelningsmöte på mitt jobb. Det har vi varje måndag, vi planerar/utvärderar vår verksamhet. Och då slog det mig, jag ska börja skolan igen på torsdag. Nerverna började spöka igen, det gör ju inte saken bättre att jag ska läsa en utbildning som inte är finansierad av Antagningen, alltså en vanlig kurs på Mittuniversitetet man söker till. Utan min chef har anmält mig via vårt Övningskolprojekt. Vad betyder då detta just nu?

Jo, min underbara samordnare för funktionshindrade studenter, får inte använda pengar/resurser för att hjälpa mig. Och det finns ingen resurs i detta Övningsprojekt, ännu... men denna underbara man ska försöka hitta någon lösning ändå. Det är statliga pengar både och, men olika delar och de håller hårt i sina egna pengar. För mig betyder det att jag än så länge får stå på egna ben, ingen inläst litteratur på talbok och ingen mentor/resurs just nu.

Men jag är optimist och litar på att det ska lösa sig på något sätt, tills dess får jag förlita mig på mig själv, det jag har lärt mig tidigare och såklart mina vänner/medarbetare som lovat att ställa upp. Det bästa är verkligen känslan av att ha stöttande kollegor i samma arbetslag som tror på en.

Ett steg i taget, klarade jag att läsa till förskollärare så borde jag klara att läsa till handledare också. Får ta lite i taget, börjar med den bästa boken. Har läst hela en gång tidigare under min utbildning.

På tal om mina kollegor, i eftermiddag diskuterade vi läslyftet på vår avdelning. Hur vi ska läsa och locka barnen till läsning/berättande. Det här med att läsa och skriva, är verkligen inte min starkaste sida. Det medför många utmaningar men jag jobbar på att förändra det till något positivt.

Nåja, min ena kollega var trött och ville att jag skulle ta över och skriva för hand (stor skillnad på dator och hand i mitt fall). Då sa ja "visst men det är en av mina svagare sidor, då får ni ha tålamod". Hon svarade med ett leende "jag har inte bråttom någonstans" 💗 Så skönt att få vara på en arbetsplats där jag kan få växa trots mina svårigheter, ingen som ser ner på mig. Jag vågar berätta om mina rädslor, mina svaga sidor och får då stöttning. Jag har verkligen de bästa medarbetarna. 💗

"Hur ska du kunna vara Förskollärare om ditt minne är så dåligt"?

Lång rubrik, jag vet men den meningen har varit med mig i så många år. Det var verkligen på gränsen att jag gav upp min dröm att bli Förskollärare, just på grund av att en Universitetslärare, nej vi säger Universitetsarbetare istället sa detta till mig.

Jag hade fått mitt intyg, var redo att börja om med skolan och jag kände mig verkligen taggad. Nu har jag rätt till stöd och förståelse, trodde jag. Men då blev jag skickad till en kvinna som skulle hjälpa mig att strukturera upp mina studier. Det enda jag minns från detta möte var att hon bara ifrågasatte mig utifrån mina svårigheter. "Hur ska du kunna arbeta som Förskollärare om ditt minne är så dåligt", "Hur ska du kunna komma ihåg viktiga saker inom uppdraget" och många andra dumma kommentarer. Jag hade oturen att träffa på en trångsynt människa som inte har en pedagogisk del i hela kroppen och ingen medmänsklighet, eller så kändes det iaf.
Framför allt, hon hade aldrig hört talas om att Epilepsi kan påverka Inlärningen, så hon tog mig inte på allvar.

Jag gick därifrån förtvivlad, kränkt och arg. Eftersom jag kämpat i så många år, så trodde jag äntligen någon som kommer hjälpa mig och blev bemött sådär. Minns inte hur många av mina vänner jag ringde men jag blev så upprörd och tänkte ge upp. Men sen bestämde jag mig för att jag ska inte låta en människa få förstöra min dröm. Så jag sa ifrån till Mittuniversitetets samordnare att jag ville ha en annan examinator, och jag fick istället Lena Boström.

För några år sedan, skrev jag ett mail till denna person och förklarade att jag minsann klarar att arbeta som Förskollärare trots mina svaga sidor. Hon fick ett långt mail, och hon svarade på detta. Gratulerade mig till min framgång men sa också att hon inte bemött mig så, det var inte hennes mening. Hur som helst, det jag vill säga är att det finns så många människor där ute som har för lite kunskap och det orsakar många svårigheter för oss med Epilepsi. Vi måste ha tålamod och hjälpa dem att förstå. Vi får tillsammans ge varandra tips för hur vi ska kunna leva och förverkliga våra drömmar trots trångsinta människor.

Hur gör jag då för att klara mig med mitt dåliga minne på jobbet? Här är några exempel.

• Om en förälder lämnar besked på morgonen om något viktigt, skriver jag genast upp det antingen på ett block eller i telefonen.
• Föreläsningar/utvecklingsdagar? Fotar med mobilen när jag inte hinner anteckna, läser information i god tid och flera gånger. 
• Berättar om mina svagheter, får då stöd från mina kollegor/chef. 
• När jag inte hinner med, ber jag dem att berätta igen eller att inte säga så fort.

Sen är den teoretiska inläsningen svårare, så är det bara men när jag samtalar med människor så lär jag mig bättre och minns bättre då. Jag är inte den på jobbet som skriver bäst eller formulerar mig bäst. Men jag minns vad barnen säger/upplever, jag kan reflektera kring många saker. Jag har en djupare förståelse för barn med svårigheter än andra kollegor som inte växt upp med dessa. 

Nu ser jag inte längre mina erfarenheter som bara tragiska, utan en läxa jag lärt mig. Ta ingenting för givet, barnen måste få flera olika möjligheter att lära och utforska på. Alla kanske inte kan sitta still själv, de kanske behöver någon som sitter bredvid. 

Det är när vi låser oss vid ett sätt att tänka, det är då vi fastnar och barnen blir drabbade.

Influensa/förkylning och mediciner

Nu går in i den tiden när det är virus och bakterier överallt, speciellt barn råkar på allt. Som förskollärare är jag konstant snorig vid denna tid. Barn som hostar och nyser överallt. Man blir ganska härdad efter ett tag men det händer då o då att även jag blir riktigt krasslig, får feber eller halsfluss. Och då måste jag vara noga med vilka mediciner jag tar.

Har under mina år ätit många olika mediciner för att stoppa anfall, just nu äter jag Keppra/Levetiracetam. Den fungerar väldigt bra för mig nu, är piggare och mer klartänkt. Men den är också ny för mig, har inte lärt mig vilka mediciner som fungerar ihop med den. Jag kan inte ta mediciner som innehåller Paracetamol, såsom Alvedon/Panodil. De gör mig mer trött, gnällig och tar inte bort smärta eller feber.
För febernedsättande föredrar jag Ipren/Ibumetin som har innehåller Ibuprofen istället för Paracetamol.

Jag har ätit Lamictal/Lamotrigin i över 12 år, jag kan med säkerhet säga att den medicin krockar totalt med Febernedsättande/smärtstillande mediciner som innehåller Paracetamol. Så om ert barn tar Lamictal/Lamotrigin mot Epilepsibesvären så ge inte Alevdon/Panodil, de gör INGEN nytta. Ni stoppar bara onödiga ämnen i kroppen. Utan ge ert barn Ipren/Ibumetin istället, de går ihop med Lamictal/Lamotrigin. 

Samma sak gäller när barnen behöver penicillin, vissa sorter av penicillin däckar en totalt medan vissa sorter fungerar bättre. Tänk på att fråga läkaren vilka mediciner som går ihop. Det är dock inte alltid att läkarna vet det, apotekarna vet faktiskt bäst. Där fick jag informationen om att Lamictal och Paracetamol. Jag frågade varför alvedonen aldrig gjorde någon nytta när jag hade huvudvärk, den hjälpte alla andra. 

Epilepsimedicner gör ofta barn/ungdomar/vuxna tröttare än vanlig, då är det onödigt anser jag att göra saker värre genom att kombinera med fel sorts mediciner. Ni kan läsa mer om mediciner på FASS, den sidan är bra och samtala med läkarna varje gång ert barn för en ny medicin utöver den för epilepsin. Jag frågar alltid om en ny medicin går ihop med min nuvarande medicin. 

Lena och jag

Detta inlägg är tillägnad en väldigt speciell person i mitt liv.

Jag är ganska aktiv i en grupp på Facebook där vi diskuterar epilepsi hos barn. Många föräldrar har bett mig att berätta mer om mina erfarenheter att växa upp med Epilepsi. Bloggen är ett resultat av detta bland annat.

Men jag har dock inte varit såhär öppen, och engagerad tidigare. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av gymnasiet, verkligen inte klara av universitetsstudierna och förverkliga min dröm att bli Förskollärare. Inte trodde jag heller att jag skulle våga stå och föreläsa inför en publik, det fanns inte i mitt tänk fören Lena Boström kom in i mitt liv.

I mitt förra inlägg berättade jag att jag hade tänkt att ta upp mina studier igen, det var hösten 2010. Då hade jag ett intyg i handen så gjorde att jag hade rättigheter till stöd i skolan i form av mentor och lugnare tempo. Jag skulle få läsa på halvfart men för mig innebar det heltidsstudier. Alltså 15hp per termin istället för 30hp. Jag fick en fantastisk samordnare som stöttade upp mycket, fixade ljudböcker, mentor m.m. Sen hade jag ju alla mina restuppgifter och tentor som skulle göras. Jag träffade på väldigt många okunniga och klumpiga människor innan jag fick rätt examinator, Lena Boström. Det första året bestod vår kontakt mest av mailande hit och dit, strul med tentor, tentavakter, ingen dator, lärare som inte förstod vad jag hade rätt till m.m. men det fanns nog inte något problem som Lena inte kunde lösa. Många misslyckade tentor vilket innebar mycket planering och stöttning, varje gång jag misslyckades sa Lena "du klarar det nästa gång, du fick högre poäng nu". Det var aldrig tomma ord, hon trodde verkligen på mig. Och det tog sig allt eftersom. Vid ett tillfälle skulle jag skriva en deltenta som jag pluggat intensivt till, när jag kom till mitt tentarum hade jag fått fel tenta. Det misstaget skedde bara en gång, och jag minns hur Lena kom vid nästa tentatillfälle och önskade mig lycka till och för att kolla att jag hade fått rätt tenta.

Året efter fick jag Lena som kurslärare vilket jag tyckte var så härligt, en lärare jag inte behöver förklara allt för. Plus att Lena använder färg/bilder i sina föreläsningar, hon vet vad som krävs för att alla ska kunna lära. Hon föreläser med inlevelse och pauser! Minns så väl hur mina klasskamrater inte alls dela samma åsikt om Lena som jag gjorde. Saken med Lena är den, att om hon ser att man har mer kunskap/kompetens än vad man använder, då sätter hon högre krav på en för att man ska växa och göra sitt bästa. Hon är också rättvis, det ska vara rätt och riktigt. Lena har alltid satt samma krav på mig som alla andra studenter, skillnaden är. Att hon har hjälpt mig att hitta strategier för att hur jag kan lära mig på mitt bästa sätt.

Lena är nu professor i pedagogik, och brinner för Lärstilsteorin. Enkelt sagt handlar det som att man kan lära på många olika sätt, och miljön spelar stor roll för personens inlärningsförutsättningar. 2011 fick jag hennes bok "Så arbetar du med Lärstilar", den boken förändrade mycket för mig. Jag började testa, vart lär jag mig bäst, vilken tid på dygnet, vid dator, när jag läser, när jag diskuterar, minns jag bättre om jag använder färg/bilder? Där runt 2011-2012 började mina studieresultat att förbättras. Jag lyckades med fler och fler uppgifter/tentor, min mentor är en stor anledning till det också. Bilden är tagen när Lena hade skrivit en artikel med en kollega, de behövde en student med på bild. Kunde inte neka Lena när hon frågade, jag fick ju veta mer om hennes stora intresse Lärstilar och lära mig ännu mer, superkul ju!

Lena har stöttat mig igenom hela min studietid på universitetet och när det var dags att skriva C-uppsatsen, alltså Examensarbetet, då var det inte svårt att välja handledare. Jag önskade mig Lena, åter igen mina studiekamrater tyckte jag var konstig, Lena som är så sträng. Men ja, jag ville ha Lena som handledare, för hon satte krav och struktur i mitt studieliv vilket är enormt viktigt för mig. Så när jag fick mailet att Lena blev min handledare så släppte all ångest. Skrev mitt examensarbete själv men med stöttning av Lena, och det blev godkänt! Skrev om Mobbning och Lärande.
Sista året i skolan, tog Lena med mig på en av sina föreläsningar och hon ville att jag skulle berätta om lite praktiskt material jag gjort under mina praktiker. Läskigt värre, men i efterhand inte så farligt.

Sen började det närma sig examen, det var både skönt och lite läskigt. Skulle jag förlora Lena nu och ge mig ut på egen hand. Hur skulle jag klara av utbildningsdagar på förskolan, svåra teoretiska saker, kommer någon anställa en sådan som jag med inlärningssvårigheter och Epilepsi?

Det dröjde inte lång tid innan jag fick samtal för att komma på intervju, besökte en förskola på Alnö. Väldigt trevlig chef, som inte hade något emot mina förutsättningar. Minns hur hon sa efter vi samtalat i drygt en timme "jag skulle vilja anställa dig men jag måste kolla referenser först". Så jag fick gå in och titta på den avdelning jag skulle vara. Och vem tror ni min då varande chef ringde? Jo, just Lena Boström (hade henne som referens). Jag har bara fått veta delar av vad Lena sagt men jobbet fick jag :)

Och Lena, ja hon är nu min vän och ringer mig när hon ska ut och föreläsa för förskola/förskoleklass. För drygt ett år sedan när jag bytte arbetsplats höll vi i en utvecklingsdag tillsammans. Där vi pratade om lärstilar i förskolan, inför drygt 60 pedagoger. Lena är teoretikern och jag praktikern, ett mycket bra team!

Vid det tillfället, fick jag också se mig själv ur Lenas ögon. Man kan uppleva en utveckling hos sig själv men jag hade aldrig kunnat ana hur mycket som har förändrats hos mig sedan vi träffades 2010.
Lena har lärt mig väldigt många saker, men några av det viktigaste är:
1. Utgå från individens styrkor.
2. Använd envisheten på rätt sätt.
3. Tankarna har väldigt stor betydelse.
4. Man kan lära på många olika sätt.
5. Självkänsla och Självförtroende är enormt viktigt om man ska lära sig något.

Lena är min stora idol och inspirationskälla, inte bara är hon är fantastisk lärare. Hon har ett enormt hjärta och kämpar för att alla elever ska ha en rättvis chans i skolans alla former.
Hon tog mig ur osäkerheten, hjälpte mig att bygga upp självkänsla och självförtroende och framför allt, hjälpt mig att bli den Förskollärare jag är idag. Och jag tänker kämpa för varje barn som inte skolan hör, börjar med blogg så ser vi vart vi hamnar i framtiden.

Tack Lena, för att du är just den du är!

Inlärningssvårigheter - Läs och skriv

Finns i så många olika former, och av så många olika anledningar. Men hur många av er tänker att man kan ha inlärningssvårigheter på  grund av Epilepsi?

Jag är ett av tusentals barn som har haft otroligt svårt i skolan. Ska räkna upp några stödgrupper jag gått i under åren.

Lågstadiet: Läs-Skriv grupp, fick också en lite lättare mattebok.
Mellanstadiet: "Lilla mattegruppen"
Högstadiet: "Gröna Matteboken" (en egen grupp) "Språkmix" hade svårt nog att lära mig svenska och engelska så jag fick fortsätta träna engelska istället för att läsa ett tredje språk.
Gymnasiet: Ingen hjälp alls...

Min utvärdering vid 25 års ålder visade att jag skulle haft rätt till en resurs genom HELA min skolgång, samt ett lugnare tempo.

Ikväll tänkte jag berätta om mina erfarenheter från LÄS OCH SKRIV.

När jag gick på lågstadiet hade man 1-3 klasser, vilket i mitt fal inte var speciellt bra då jag väldigt ofta behövde hjälp för att förstå. Så många timmar har försvunnit bara av att sitta och vänta. Men det var och andra sidan inte heller så roligt att gå ner och ha Läs-skrivträning med Kerstin. Det jag minns därifrån var att det fanns tre olika nivåer på läsböckerna (små häften), Gul, Orange och Röd. Jag ville så gärna klara att läsa Röda böcker (de var ju fina och hade längre berättelser) Men jag fick aldrig ens testa, min lärare sa "det är för svårt för dig". Så jag fick läsa den gula serien om o om o om igen, vilket inte var roligt. Senare när jag börjat kunna läsa lite mera. Det tog enormt med energi bara att läsa och förstå. Då skulle jag helt plötsligt återberätta sagan/texten som vi läst. Här kommer ett av mina största utmaningar, jag glömmer bort det jag har läst. Som 8 åring argumenterar man inte emot sin lärare, iaf inte jag men jag minns än idag hur jag försökte förklara för Kerstin att jag inte kom ihåg vad jag hade läst. Jag ville titta på bilderna i boken för trigga minnet. Men då svarade Kerstin mig "Då har du inte läst tillräckligt noga, du får läsa om". Kunde få läsa om boken 4-5 gånger, och jag hann nästan aldrig berätta om vad jag läst. Vilket orsakade till att självkänslan sjönk enormt. Efter att jag läst samma böcker om o om o om igen så kunde jag återberätta böckerna med hjälp av att jag mindes bilderna, då fick jag gå vidare till nästa hemska steg. Att skriva av boken och sen lite längre texter, det skulle tydligen vara bra för något. Då uppstod nästa problem. Jag kunde bara minnas 2-3 ord i en flöjd när jag ska skriva av. Så mycket av tiden gick åt att blicka tillbaka på boken/texten som jag läst. Detta irriterade Kerstin enormt och hon sa väldigt ofta "Varför läser du inte hela meningen innan du skriver"? Jag försökte igen förklara, att jag hade svårt att minnas men hon trodde inte på mig. 

Min läsupplevelse har aldrig varit positiv, att läsa högt inför andra. Fruktansvärt jobbigt, mitt ordförråd är ganska begränsat kan jag själv uppleva ibland och när man läser högt hör man sina egna misstag. Mina ögon har svårt att fokusera när jag är trött, då hoppar de iväg och jag läser om det jag redan läst. Det går lättare att läsa om jag har ett papper under. Högläsning med min klasslärare Ann - Catrine kändes okej, hon var snäll och försökte uppmuntra. Påpekade inte mina missar utan hjälpte mig bara på rätt väg igen.

Ju äldre jag blev, desto större blev detta problem med läsning. Det blir mer och mer läsning, ju äldre man blir det vet vi alla. Arbeta i grupp är väl kul? Nja, det beror på. Om man har studiekamrater som gärna hjälper till och som har tid att vänta medan jag läser klart så är det okej. Men om man hamnar i en grupp där det inte finns ett sådant tålamod och en sådan förståelse då blir det väldigt jobbigt. Min klippa Hanna som jag lärde känna i trean, fanns alltid i närheten som en stöttepelare när jag hade svårt.

Sen kom Högstadiet och Gymnasiet, som innebar mer självstudier/grupparbeten och mycket mera läsning. Allt det ledde fram till den största skräcken Nationella prov, i de tre ämnen som var svårast för mig genom hela skolgången. SVENSKA, ENGELSKA och MATEMATIK.
Jag har aldrig känt mig så dålig och orolig som jag var inför dessa prov.
För det första: TIDBERÄNSNING
För det andra: MYCKET LÄSNING
För det trejde: MÅNGA I SAMMA RUM.

Jo, jag fick faktiskt godkänt på dessa prov, men låg precis på gränsen och ofta så la lärarna till "du blir godkänd i kursen för du är ju alltid närvarande på lektionerna och jag ser att du försöker". Snällt eller så kanske de borde tänkt "Vad är det som gör att Ulrica klarar lektionerna men inte proven? Är tiden för knapp? Förstår hon vad hon ska göra?" 

Tredje året på gymnasiet, var det dags för Högskoleprovet, flera av mina klasskamrater hade bestämt sig för att göra detta, alla mina vänner gjorde det utom jag. Första gången någonsin som jag fick bestämma om jag ville genomföra ett tidspressat prov eller inte. Med mina svårigheter och min dåliga självkänsla så sket jag i det helt enkelt. Och hoppades på att jag skulle kunna ta mig in på Högskola/Universitet ändå. Jag lyckades ta studenten till slut och sommaren kom, skolan var över. Nu skulle jag bara vänta på svar på Universitet.

Mina vänner kom in på flera Högskolor/Universitet, långt innan jag fick något svar alls. Fick några brev där det stod ej antagen eller att jag satt som reserv. Inte förvånad direkt, hade inte höga betyg och inte gjort högskoleprovet. Men jag tror det var någon gång i juli som mamma väckte mig med ett brev. Ett brev från Antagningen, nyvaken öppnade jag brevet och där stod det att jag var antagen till Lärarutbildningen vid Mittuniversitetet hösten 2005. Jag läste det igen och for ur sängen och hoppade av glädje. (Mamma blev glad men tyckte att skolan låg lite väl långt bort). drygt 68 mil ifrån min hemstad.

Min storebror som är 4 år äldre körde mig och en fullpackad bil till mitt nya hem och min nya skola. Allt kändes så overkligt och stort, spännande och skönt att komma ifrån allt gammalt. Börja om på nytt. Men ack vilken chock jag fick på universitetet. Med mina språkbegräsningar, minnesproblematiken, tiden att hinna läsa dessa otroliga mängder av teori. Det gick inte. Mina studiegruppsmedlemmar blev irriterade och arga på mig för att jag inte hade förberett mig på samma nivå som dem. Jag kunde inte argumentera eller skriva lika bra som dem, vissa grupper var bättre än andra. En grupp slängde ut mig med hjälp av ett skrivet brev som de la i min brevlåda. Det hjälpte inte direkt mitt självförtroende.
Jag misslyckades med fler uppgifter/tentor än jag lyckades med. Detta gjorde att jag mådde enormt dåligt, jag hade vi det tillfället också en allvarlig ätstörning. Några år senare tog jag studieuppehåll för att försöka komma ikapp med restuppgifterna. 2009 fick jag plugga lite på Lernia, en fantastiskt tid, där fanns det lärare som såg individen. Helt plötsligt kunde jag skriva, jag kunde räkna bråktal efter många timmars träning. Då insåg jag att jag kan lära mig, måste bara göra det på rätt sätt. Min handläggare på AF, fixade så att jag fick träffa en arbetspsykolog som gjorde en utvärdering på mina inlärningssvårigheter.

Tror det var 5 tillfällen vi sågs, jag fick testa att räkna, skriva, läsa, minnas saker m.m. Allmänna test för att se vad som var orsaken till mina svårigheter. Han var så trevlig, det var riktigt roligt. Han hade tidigare arbetat med barn som hade epilepsi och visste att en del hade svårigheter att lära sig.
Utvärderingen visade sedan, att det inte är något fel på varken intelligensen eller läsförståelse som jag trott i flera år.

Jag har; Ett korttidsminne på ca 2-3 min, det innebär att om jag läser eller hör någon säga ett telefonnummer så kan inte min hjärna minnas det på en gång.

Jag har: En väldigt långsam inlärningsförmåga, det tar dubbelt så lång tid för min hjärna att bearbeta ny information/teoretiska fakta.

Han sa "Du borde ha haft stöd igenom hela din skolgång samt ett lungnare tempo för att göra rättvisa mot din intelligens".

Först blev jag så arg, jag var arg i flera dagar över att ingen sett detta, att ingen hade hjälpt mig, att jag hade fått gått i alla dessa år och känt mig dum i huvudet.
Men en dag så slog det mig, jag tog mig ju igenom hela skolgången ändå och in på universitet, så jag kanske ska ta upp studierna igen. Nu när jag har ett intyg som visar att jag har rätt till stöd.

Den resan återkommer jag till framöver.

Till er som är lärare eller föräldrar, ta ingenting för givet när det gäller epilepsibarn. Bara för att kunskapen inte finns måste man se barnens behov. Låt inte barnen ha samma erfarenheter som jag. 

Första anfallet

När jag var 5 år gammal hände det något fruktansvärt jobbigt för min familj. Jag minns inte speciellt mycket av det. Men jag vet att min familj tog det väldigt hårt. 

Det var en helt vanlig dag, mamma hade hämtat mig på förskolan och nu stod hon och lagade mat. Jag hade väl lekt men kände mig inte så pigg så jag gick till mamma i köket och berättade det.

Hon sa: Vi ska äta snart, vila en stund i soffan.

Så jag gick in i vardagsrummet och la mig i soffan, sedan dess minns jag inget mer fören jag vaknade upp i ett främmande rum med vitklädda människor runt omkring mig men ingen mamma. Jag minns än idag hur rädd jag blev och hur jag skrek efter mamma. Så kom väldigt fort efter mitt eller mina skrik och kramade om mig, höll hårt om mig. 

Jag hade svimmat på eftermiddagen, varit medvetslös från och till i flera timmar, åkt ambulans och till slut hamnat på Skövde sjukhus, jag vaknade på natten. Jag minns ingenting från att jag vaknat i ambulansen eller någon annan stans på vägen. Det jag minns av sjukhuset var att det fanns många leksaker där som jag inte hade hemma vilket var roligt, speciellt de röda traktorerna, snälla läkare/sjuksköterskor. Inte lika kul med alla prover/sprutor men jag minns inte så mycket av det. Minns också att mamma hade en säng bredvid mig och att hon sov på sjukhuset med mig. Min bror och pappa kom och hälsade på. Vet inte riktigt hur många dagar vi var kvar där tills de äntligen kom på att jag hade fått Epilepsi, men ingen vet ens idag varför. 

Jag på sjukhuset, 5 år gammal.

Det jag vill säga med detta inlägg är väl att Epilepsi inte bara en svår diagnos att leva med, det är också något som skapar enorm oro/ångest för familjen/anhöriga. Vi som själva har det lider oftast inte lika mycket som våra anhöriga, i alla fall inte jag. Jag minns inte mina anfall, jag minns bara min familj och mina fröknar på förskolan som tagit hand om mig efter ett anfall. Har oftast vaknat upp i någons famn eller sett någon jag tycker väldigt mycket om. Fördelen med att få Epilepsi som barn, att man glömmer bort allt det tunga och jobbiga, medan ni föräldrar alltid kommer minnas hur det såg ut, hur det kändes inte få kontakt med sitt älskade barn. Måste vara fruktansvärt att uppleva. 

Ett tips: Fråga era barns läkare om barnens lider av anfallet eller om det bara ser hemskt ut. En sak att det ser fruktansvärt ut, men det kan vara skönt att veta att barnet inte känner något när man krampar. Det är olika för alla epileptiker. 

Ta hand om er där ute. 

Min Epilepsi

I många år har jag funderat över om det finns fler som är såsom jag, då menar jag inte en kvinna med Epilepsi. För det finns det tusentals, men har de samma bagage som jag? Finns det fler där ute som kämpar mot okunskap och dumdristighet? Som också träffar på människor som bara tror att Epilepsi endast handlar om att falla ihop och skaka?

Jag är snart 33 år och har levt med Epilepsi sedan 5 års ålder, nu är jag och min ep kompisar därav namnet på min blogg. Har äntligen lärt mig att leva med min funktionsnedsättning (jag ser mig inte som sjuk, återkommer mer om detta) försöker istället hitta på lösningar som gör att jag kan leva normalt. Arbetar nu som Förskollärare, fantastiskt härligt yrke men som också innebär många svårigheter/utmaningar för mig.

I den här bloggen tänker jag berätta hur jag upplevt min skoltid kopplad till epilepsin. Det finns skrämmande lite forskning som visar koppling mellan Epilepsi och inlärningssvårigheter i alla fall när det gäller sådana som jag. Med endast Epilepsidiagnos inte någon annan utvecklingsstörning eller sjukdom. Kommer även dela mina utmaningar på arbetet eller i livet över lag.

Varför gör jag detta? Jo, jag vill inte att ett enda barn till ska behöva gå igenom samma skolgång som jag gjort. Att känt sig dum och värdelös som inte klarar skolan så som mina klasskamrater gjorde.
När jag var 25 år, då vände det innan dess visste jag inte att jag hade minnesproblematik och att min hjärna behövde längre tid på sig att bearbeta teoretiska saker.

Ge mig gärna tips på saker att diskutera eller berätta om. Hjälp mig gärna att sprida detta och tillsammans kanske vi kan öka kunskapen om Epilepsi och Inlärning. För varje barn förtjänar en rättvis skolgång utifrån sina förutsättningar. Bara för man inte ser funktionsnedsättningen som finns det. Ta aldrig för givet att ett barn bara är "sen"...