Medicinskt dilemma, hur ska jag göra?

Att leva ensam med epilepsi är inte alltid lätt, det är oftare en kamp än en dans på rosor. Visst jag är anfallsfri, än så länge men det kräver en väldigt bra balans. Men eftersom jag tappat mycket i vikt de senaste månaderna kom min läkare med förslag att sänka min medicin. Vi vet nämligen inte om det min medicin bidrar till mitt dåliga mående och aptitlöshet. Min läkare menar på att den lilla minskningen skulle inte göra något för att orsaka anfall, men själv är jag orolig. Det som ändå är skönt är att läkaren rekommenderar men jag får ta beslutet, att vi ska testa att sänka medicinen ska vi göra men jag får bestämma när jag är redo.

Jag har äntligen fått tillåtelse att komma tillbaka till mitt jobb, att vara där 2 timmar per dag med begränsade arbetsuppgifter men det gläder mig. Att sänka medicinen och riskera att få anfall, det gör mig orolig. Såna här tillfällen önskar jag att jag inte bodde själv, att jag hade någon att bolla med eller någon som kunde ha lite koll på mig. Jag är inte rädd för att få anfall, det är inte problemet. Utan jag är rädd för att få anfall på jobbet så att barnen och mina kollegor ser, att de blir skrämda. Fast och andra sidan kanske det fungerar och jag slipper anfall. Mycket velande fram och tillbaka. Kanske min aptit kommer tillbaka också om jag sänker medicinen? För er som undrar så äter jag Levetiracetam 750mg morgon o kväll, medicinen kan ha biverkan depression och aptitlöshet. Men och andra sidan har jag varit stabil med samma dos i flera år och mått bra. Tills arbetslivet och privatlivet rasade samtidigt. Beslut, beslut... vad ska man skylla på?

Övriga sjukvården har inte varit mycket till hjälp, jag borde fått en samtalskontakt redan i oktober tyckte min läkare på vårdcentralen som sjukskrev mig. Men icke kuratorn på vc ansåg att det var Kommunhälsans ansvar endast, så de senaste månaderna har jag haft en fantastisk kontakt via kommunhälsan, som hjälper mig med arbetsrelaterade saker, men den privata bördan får jag ingen hjälp med. Sjukvården bara kastar mig runt som en boll. "Inte vårt ansvar, deras ansvar".  och i måndags blev jag ivägskickad för tredje gången, fast denna gång med remiss från en riktigt bra läkare. Hoppas bara att det inte handlar om flera månaders väntetid, och att jag får den samtalsperson som jag vill.

Tur att Neurologen hjälper till iaf, min epilepsiläkare och en dietist. Dietisten jag fått är min trygghet för tillfället, skönt att det finns någon som tar mig och mitt mående på allvar. Dilemmat kvarstår dock, ska jag försöka sänka medicinen eller ej? Det tåls att fundera över.

Nåja, någon dag kommer jag nog fram till rätt beslut. Sköt om er där ute, vet att det fler än jag som kämpar mot Epilepsimediciners biverkningar.