Intressant samtalsstund

Igår hade jag en vän över på besök, mycket trevligt. Det är inte alla människor man kan diskutera med, men han är en av dessa människor man kan pratat om allt och inget med. Vi kom in på ganska djupa saker, och vad man vill ha ut av livet. Vem är jag? Inte en lätt fråga men en bra sak att fundera över. En sak som vi alla har gemensamt är att livet formar oss, våra erfarenheter bygger den vi är idag.

Jag skulle kunna välja att se mig själv som ett offer, som fick epilepsi, haft ätstörning, varit mobbad m.m. Listan kan bli lång med svårigheter jag gått igenom. Men då hade jag aldrig tagit mig hit i denna punkt i mitt liv där jag vill kämpa för förändring. Jag har istället valt att använda mina erfarenheter till att bli en bättre människa. En människa som mår bra och som vill hjälpa andra.
Om jag möter ett barn eller vuxen som går igenom något jobbigt, då kan jag ärligt säga "jag förstår att det är tungt just nu" och det blir inte tomma ord.

Lika väl skulle jag kunna välja att inte berätta om min epilepsi och alla de svårigheter den dragit med sig, men då skulle min ryggsäck till slut knäcka mig. För när jag känner att jag kan hjälpa andra barn i liknande situation så läker jag mig själv.

Tankekraft, vi får inte glömma bort när det är som mest jobbigt att det faktiskt en dag kan bli bättre.  Håll i och håll ut, ljuset finns alltid någonstans.

Tacksamhet!

Tar en paus i mitt pluggande, nu är energin igång igen. Jag har besegrat min svåraste uppgift! Så lägger jag upp min studiestrategi, det svåraste först för då vet jag att jag fixar resten också.

Nu var det ett tag sedan jag skrev här, det beror på att det har hänt mycket de senaste veckorna i mitt arbetsliv. Min fantastiska chef har nu slutat, det har varit känslomässigt jobbigt. Detta inlägg är dels tillägnad henne. Pia anställde mig för snart 2 år sedan, minns fortfarande första intervjun och hur lugn jag kände mig redan då. Trots att det satt två främmade pedagoger till där. Vi talade redan då om mina svårigheter som Epilepsin för med sig, minnesproblematik och risk för anfall vid stor psykisk press. Ända sedan min första arbetsdag har Pia stöttat mig, jag hade ett bagage från min förra arbetsplats som orsakade en del tvivel till min kompetens i vissa situationer men Pia har under dessa två år visat att jag kan så mycket mer än jag trodde var möjligt. Hon har gett mig många möjligheter till utveckling och ansvar som oftast fört med onödig oro från min sida. Hon ser verkligen mig, den kompetens jag besitter och vad jag har möjlighet att utveckla. När jag varit osäker inför något har hon alltid funnits där med råd och stöd. Visst det ska väl en chef göra tänker ni, ja absolut men det är inte alla som har en sådan förståelse och är så snäll som Pia. Efter knappt ett år på nya jobbet ser hon min framtid som handledare för lärarstudenter. Trots att hon visste att denna utbildning skulle ta längre tid för mig än för andra kollegor. Hon fixade litteratur innan, och jag fick ta emot student tillsammans med en kollega. Berättade vilka kollegor jag kunde rådfråga om handledning och som alltid säger "och jag finns här om du behöver nåt". Det har aldrig varit tomma ord från henne.

Nu önskar jag dig Pia all lycka till med nya jobbet och tackar för allt du hjälpt mig att upptäcka!

TACK FÖR ALLT!

Alla arbetsplatser har sina utmaningar, även min trots att jag anser att det är den bästa. Ni som följt min blogg ett tag vet att jag är en ganska positiv människa och att jag älskar mitt arbete. Men under den senaste tiden har det varit tungt, vi människor är väldigt olika och det orsakar missförstånd och konflikter. Jag blir sällan väldigt upprörd, men ibland når även jag min gräns. Det har som sagt varit en tung period, men nu börjar det vända även om problemet inte är löst. Jag får så mycket ny energi av mina fantastiska medarbetare/kollegor. I tisdags fyllde jag år, själv bryr jag mig inte så mycket om det men mina fantastiska kollegor i mitt arbetslag flaggade för mig, köpte blommor och kramades lite extra. En annan kollega sjöng och gav mig godis. Där började det vända, för jag vet att även om det kommer utmaningar så behöver jag inte gå igenom det själv. Mina fantastiska kollegor finns där varje dag och vi tänker kämpa tillsammans mot en positiv lösning. 

Nu vet jag också vem som blir min nya chef så den oron har släppt. Det känns bra för jag vet att jag kommer fortsatt stöd och förståelse, vilket gör att jag kommer kunna få fortsätta utvecklas i de arbete som jag älskar. Ett nytt kapitel börjar, och det kommer bli bra... allt löser sig inte på en gång men inom sin tid lär det göra det. Tills dess fokus på det positiva! Och vi kämpar på tillsammans! 

Psykisk stress

En av de svåraste läxorna jag lärt mig när det gäller min Epilepsi är att akta mig för psykisk stress, eller stressa över lag. Alla vet vi att långvarig stress inte är bra för någon. Men min värsta triggare är just Psykisk stress. Förra veckan ropade hela min kropp stanna upp/lugna ner dig. Kände att jag i flera dagar var darrig och mosig i huvudet, stundvis. Vet att detta är starka varningssignaler så jag la i en lägre växel både när det gällde jobbet och framför allt mina studier. Det har varit mycket på jobbet, onödigt strul i arbetsmiljön och det där på energin. I torsdags ringde jag min bror och mina brorsdöttrar svarade, blev lugn på en gång. Så jag frågade om jag fick komma och ner och hälsa på i Påsk om min chef släppte iväg mig. Tjejerna blev så glad och brorsan sa att det var okej. Fick även godkänt av chefen att ta ut två semesterdagar i påsk. Sedan dess har jag inte känt mig mosig eller darrig. Som om min kropp förstod att snart får den vila igen.

Det är inte speciellt lätt att be om lugnare tempo, lämna ifrån ansvar eller ta ledig för att man känner sig djupt stressad, vi lever i ett stressigt samhälle med många krav från olika håll. Därför är jag enormt tacksam till mina kollegor och chef som är så mån om mig. En av mina närmsta kollegor sa "om du behöver ledigt på måndag istället för mig så säg till, jag kan ta en annan dag". Inte alla som har den förståelsen i sin närhet.

Det jag gör för att lugna mig snabbt är egentligen inte så svårt. När det börjar kännas mosigt så lägger jag ifrån mig det jag håller på med och blundar en stund. Är det illa lägger jag mig ner på golvet.

• andas djupt i några minuter
• försöker rensa tankarna
• lägger bort det som inte måste göras just nu

Som det är nu har jag många saker i luften, då måste jag också hitta stadiga vilopauser/sömn.

• Sätter mig och blundar, tänker på sånt som får mig att må bra
• Tänder ljus och lyssnar på gammal musik
• Spabad (hemma)
• Basal kroppskännedom

Man måste hitta sina egna strategier för att lugna kroppen, har sagt det förut men att bli vän med sin Epilepsi är det absolut bästa, lyssna på kroppen och känn efter vad den säger. Det tar tid men det går att lära sig. 

Sen måste jag erkänna att alla kramar man får av barnen ger enormt med ny energi också, det är ren kärlek utan några tvång. Nu säger kroppen att det är dags att gå till sängs, god natt och sköt om er där ute!