Jag är ett av tusentals barn som har haft otroligt svårt i skolan. Ska räkna upp några stödgrupper jag gått i under åren.
Lågstadiet: Läs-Skriv grupp, fick också en lite lättare mattebok.
Mellanstadiet: "Lilla mattegruppen"
Högstadiet: "Gröna Matteboken" (en egen grupp) "Språkmix" hade svårt nog att lära mig svenska och engelska så jag fick fortsätta träna engelska istället för att läsa ett tredje språk.
Gymnasiet: Ingen hjälp alls...
Min utvärdering vid 25 års ålder visade att jag skulle haft rätt till en resurs genom HELA min skolgång, samt ett lugnare tempo.
Ikväll tänkte jag berätta om mina erfarenheter från LÄS OCH SKRIV.
När jag gick på lågstadiet hade man 1-3 klasser, vilket i mitt fal inte var speciellt bra då jag väldigt ofta behövde hjälp för att förstå. Så många timmar har försvunnit bara av att sitta och vänta. Men det var och andra sidan inte heller så roligt att gå ner och ha Läs-skrivträning med Kerstin. Det jag minns därifrån var att det fanns tre olika nivåer på läsböckerna (små häften), Gul, Orange och Röd. Jag ville så gärna klara att läsa Röda böcker (de var ju fina och hade längre berättelser) Men jag fick aldrig ens testa, min lärare sa "det är för svårt för dig". Så jag fick läsa den gula serien om o om o om igen, vilket inte var roligt. Senare när jag börjat kunna läsa lite mera. Det tog enormt med energi bara att läsa och förstå. Då skulle jag helt plötsligt återberätta sagan/texten som vi läst. Här kommer ett av mina största utmaningar, jag glömmer bort det jag har läst. Som 8 åring argumenterar man inte emot sin lärare, iaf inte jag men jag minns än idag hur jag försökte förklara för Kerstin att jag inte kom ihåg vad jag hade läst. Jag ville titta på bilderna i boken för trigga minnet. Men då svarade Kerstin mig "Då har du inte läst tillräckligt noga, du får läsa om". Kunde få läsa om boken 4-5 gånger, och jag hann nästan aldrig berätta om vad jag läst. Vilket orsakade till att självkänslan sjönk enormt. Efter att jag läst samma böcker om o om o om igen så kunde jag återberätta böckerna med hjälp av att jag mindes bilderna, då fick jag gå vidare till nästa hemska steg. Att skriva av boken och sen lite längre texter, det skulle tydligen vara bra för något. Då uppstod nästa problem. Jag kunde bara minnas 2-3 ord i en flöjd när jag ska skriva av. Så mycket av tiden gick åt att blicka tillbaka på boken/texten som jag läst. Detta irriterade Kerstin enormt och hon sa väldigt ofta "Varför läser du inte hela meningen innan du skriver"? Jag försökte igen förklara, att jag hade svårt att minnas men hon trodde inte på mig.
Min läsupplevelse har aldrig varit positiv, att läsa högt inför andra. Fruktansvärt jobbigt, mitt ordförråd är ganska begränsat kan jag själv uppleva ibland och när man läser högt hör man sina egna misstag. Mina ögon har svårt att fokusera när jag är trött, då hoppar de iväg och jag läser om det jag redan läst. Det går lättare att läsa om jag har ett papper under. Högläsning med min klasslärare Ann - Catrine kändes okej, hon var snäll och försökte uppmuntra. Påpekade inte mina missar utan hjälpte mig bara på rätt väg igen.
Ju äldre jag blev, desto större blev detta problem med läsning. Det blir mer och mer läsning, ju äldre man blir det vet vi alla. Arbeta i grupp är väl kul? Nja, det beror på. Om man har studiekamrater som gärna hjälper till och som har tid att vänta medan jag läser klart så är det okej. Men om man hamnar i en grupp där det inte finns ett sådant tålamod och en sådan förståelse då blir det väldigt jobbigt. Min klippa Hanna som jag lärde känna i trean, fanns alltid i närheten som en stöttepelare när jag hade svårt.
Sen kom Högstadiet och Gymnasiet, som innebar mer självstudier/grupparbeten och mycket mera läsning. Allt det ledde fram till den största skräcken Nationella prov, i de tre ämnen som var svårast för mig genom hela skolgången. SVENSKA, ENGELSKA och MATEMATIK.
Jag har aldrig känt mig så dålig och orolig som jag var inför dessa prov.
För det första: TIDBERÄNSNING
För det andra: MYCKET LÄSNING
För det trejde: MÅNGA I SAMMA RUM.
Jo, jag fick faktiskt godkänt på dessa prov, men låg precis på gränsen och ofta så la lärarna till "du blir godkänd i kursen för du är ju alltid närvarande på lektionerna och jag ser att du försöker". Snällt eller så kanske de borde tänkt "Vad är det som gör att Ulrica klarar lektionerna men inte proven? Är tiden för knapp? Förstår hon vad hon ska göra?"
Tredje året på gymnasiet, var det dags för Högskoleprovet, flera av mina klasskamrater hade bestämt sig för att göra detta, alla mina vänner gjorde det utom jag. Första gången någonsin som jag fick bestämma om jag ville genomföra ett tidspressat prov eller inte. Med mina svårigheter och min dåliga självkänsla så sket jag i det helt enkelt. Och hoppades på att jag skulle kunna ta mig in på Högskola/Universitet ändå. Jag lyckades ta studenten till slut och sommaren kom, skolan var över. Nu skulle jag bara vänta på svar på Universitet.
Mina vänner kom in på flera Högskolor/Universitet, långt innan jag fick något svar alls. Fick några brev där det stod ej antagen eller att jag satt som reserv. Inte förvånad direkt, hade inte höga betyg och inte gjort högskoleprovet. Men jag tror det var någon gång i juli som mamma väckte mig med ett brev. Ett brev från Antagningen, nyvaken öppnade jag brevet och där stod det att jag var antagen till Lärarutbildningen vid Mittuniversitetet hösten 2005. Jag läste det igen och for ur sängen och hoppade av glädje. (Mamma blev glad men tyckte att skolan låg lite väl långt bort). drygt 68 mil ifrån min hemstad.
Min storebror som är 4 år äldre körde mig och en fullpackad bil till mitt nya hem och min nya skola. Allt kändes så overkligt och stort, spännande och skönt att komma ifrån allt gammalt. Börja om på nytt. Men ack vilken chock jag fick på universitetet. Med mina språkbegräsningar, minnesproblematiken, tiden att hinna läsa dessa otroliga mängder av teori. Det gick inte. Mina studiegruppsmedlemmar blev irriterade och arga på mig för att jag inte hade förberett mig på samma nivå som dem. Jag kunde inte argumentera eller skriva lika bra som dem, vissa grupper var bättre än andra. En grupp slängde ut mig med hjälp av ett skrivet brev som de la i min brevlåda. Det hjälpte inte direkt mitt självförtroende.
Jag misslyckades med fler uppgifter/tentor än jag lyckades med. Detta gjorde att jag mådde enormt dåligt, jag hade vi det tillfället också en allvarlig ätstörning. Några år senare tog jag studieuppehåll för att försöka komma ikapp med restuppgifterna. 2009 fick jag plugga lite på Lernia, en fantastiskt tid, där fanns det lärare som såg individen. Helt plötsligt kunde jag skriva, jag kunde räkna bråktal efter många timmars träning. Då insåg jag att jag kan lära mig, måste bara göra det på rätt sätt. Min handläggare på AF, fixade så att jag fick träffa en arbetspsykolog som gjorde en utvärdering på mina inlärningssvårigheter.
Tror det var 5 tillfällen vi sågs, jag fick testa att räkna, skriva, läsa, minnas saker m.m. Allmänna test för att se vad som var orsaken till mina svårigheter. Han var så trevlig, det var riktigt roligt. Han hade tidigare arbetat med barn som hade epilepsi och visste att en del hade svårigheter att lära sig.
Utvärderingen visade sedan, att det inte är något fel på varken intelligensen eller läsförståelse som jag trott i flera år.
Jag har; Ett korttidsminne på ca 2-3 min, det innebär att om jag läser eller hör någon säga ett telefonnummer så kan inte min hjärna minnas det på en gång.
Jag har: En väldigt långsam inlärningsförmåga, det tar dubbelt så lång tid för min hjärna att bearbeta ny information/teoretiska fakta.
Han sa "Du borde ha haft stöd igenom hela din skolgång samt ett lungnare tempo för att göra rättvisa mot din intelligens".
Först blev jag så arg, jag var arg i flera dagar över att ingen sett detta, att ingen hade hjälpt mig, att jag hade fått gått i alla dessa år och känt mig dum i huvudet.
Men en dag så slog det mig, jag tog mig ju igenom hela skolgången ändå och in på universitet, så jag kanske ska ta upp studierna igen. Nu när jag har ett intyg som visar att jag har rätt till stöd.
Den resan återkommer jag till framöver.
Till er som är lärare eller föräldrar, ta ingenting för givet när det gäller epilepsibarn. Bara för att kunskapen inte finns måste man se barnens behov. Låt inte barnen ha samma erfarenheter som jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar