"Hur ska du kunna vara Förskollärare om ditt minne är så dåligt"?

Lång rubrik, jag vet men den meningen har varit med mig i så många år. Det var verkligen på gränsen att jag gav upp min dröm att bli Förskollärare, just på grund av att en Universitetslärare, nej vi säger Universitetsarbetare istället sa detta till mig.

Jag hade fått mitt intyg, var redo att börja om med skolan och jag kände mig verkligen taggad. Nu har jag rätt till stöd och förståelse, trodde jag. Men då blev jag skickad till en kvinna som skulle hjälpa mig att strukturera upp mina studier. Det enda jag minns från detta möte var att hon bara ifrågasatte mig utifrån mina svårigheter. "Hur ska du kunna arbeta som Förskollärare om ditt minne är så dåligt", "Hur ska du kunna komma ihåg viktiga saker inom uppdraget" och många andra dumma kommentarer. Jag hade oturen att träffa på en trångsynt människa som inte har en pedagogisk del i hela kroppen och ingen medmänsklighet, eller så kändes det iaf.
Framför allt, hon hade aldrig hört talas om att Epilepsi kan påverka Inlärningen, så hon tog mig inte på allvar.

Jag gick därifrån förtvivlad, kränkt och arg. Eftersom jag kämpat i så många år, så trodde jag äntligen någon som kommer hjälpa mig och blev bemött sådär. Minns inte hur många av mina vänner jag ringde men jag blev så upprörd och tänkte ge upp. Men sen bestämde jag mig för att jag ska inte låta en människa få förstöra min dröm. Så jag sa ifrån till Mittuniversitetets samordnare att jag ville ha en annan examinator, och jag fick istället Lena Boström.

För några år sedan, skrev jag ett mail till denna person och förklarade att jag minsann klarar att arbeta som Förskollärare trots mina svaga sidor. Hon fick ett långt mail, och hon svarade på detta. Gratulerade mig till min framgång men sa också att hon inte bemött mig så, det var inte hennes mening. Hur som helst, det jag vill säga är att det finns så många människor där ute som har för lite kunskap och det orsakar många svårigheter för oss med Epilepsi. Vi måste ha tålamod och hjälpa dem att förstå. Vi får tillsammans ge varandra tips för hur vi ska kunna leva och förverkliga våra drömmar trots trångsinta människor.

Hur gör jag då för att klara mig med mitt dåliga minne på jobbet? Här är några exempel.

• Om en förälder lämnar besked på morgonen om något viktigt, skriver jag genast upp det antingen på ett block eller i telefonen.
• Föreläsningar/utvecklingsdagar? Fotar med mobilen när jag inte hinner anteckna, läser information i god tid och flera gånger. 
• Berättar om mina svagheter, får då stöd från mina kollegor/chef. 
• När jag inte hinner med, ber jag dem att berätta igen eller att inte säga så fort.

Sen är den teoretiska inläsningen svårare, så är det bara men när jag samtalar med människor så lär jag mig bättre och minns bättre då. Jag är inte den på jobbet som skriver bäst eller formulerar mig bäst. Men jag minns vad barnen säger/upplever, jag kan reflektera kring många saker. Jag har en djupare förståelse för barn med svårigheter än andra kollegor som inte växt upp med dessa. 

Nu ser jag inte längre mina erfarenheter som bara tragiska, utan en läxa jag lärt mig. Ta ingenting för givet, barnen måste få flera olika möjligheter att lära och utforska på. Alla kanske inte kan sitta still själv, de kanske behöver någon som sitter bredvid. 

Det är när vi låser oss vid ett sätt att tänka, det är då vi fastnar och barnen blir drabbade.