När jag var 5 år gammal hände det något fruktansvärt jobbigt för min familj. Jag minns inte speciellt mycket av det. Men jag vet att min familj tog det väldigt hårt.
Det var en helt vanlig dag, mamma hade hämtat mig på förskolan och nu stod hon och lagade mat. Jag hade väl lekt men kände mig inte så pigg så jag gick till mamma i köket och berättade det.
Hon sa: Vi ska äta snart, vila en stund i soffan.
Så jag gick in i vardagsrummet och la mig i soffan, sedan dess minns jag inget mer fören jag vaknade upp i ett främmande rum med vitklädda människor runt omkring mig men ingen mamma. Jag minns än idag hur rädd jag blev och hur jag skrek efter mamma. Så kom väldigt fort efter mitt eller mina skrik och kramade om mig, höll hårt om mig.
Jag hade svimmat på eftermiddagen, varit medvetslös från och till i flera timmar, åkt ambulans och till slut hamnat på Skövde sjukhus, jag vaknade på natten. Jag minns ingenting från att jag vaknat i ambulansen eller någon annan stans på vägen. Det jag minns av sjukhuset var att det fanns många leksaker där som jag inte hade hemma vilket var roligt, speciellt de röda traktorerna, snälla läkare/sjuksköterskor. Inte lika kul med alla prover/sprutor men jag minns inte så mycket av det. Minns också att mamma hade en säng bredvid mig och att hon sov på sjukhuset med mig. Min bror och pappa kom och hälsade på. Vet inte riktigt hur många dagar vi var kvar där tills de äntligen kom på att jag hade fått Epilepsi, men ingen vet ens idag varför.
Jag på sjukhuset, 5 år gammal.
Det jag vill säga med detta inlägg är väl att Epilepsi inte bara en svår diagnos att leva med, det är också något som skapar enorm oro/ångest för familjen/anhöriga. Vi som själva har det lider oftast inte lika mycket som våra anhöriga, i alla fall inte jag. Jag minns inte mina anfall, jag minns bara min familj och mina fröknar på förskolan som tagit hand om mig efter ett anfall. Har oftast vaknat upp i någons famn eller sett någon jag tycker väldigt mycket om. Fördelen med att få Epilepsi som barn, att man glömmer bort allt det tunga och jobbiga, medan ni föräldrar alltid kommer minnas hur det såg ut, hur det kändes inte få kontakt med sitt älskade barn. Måste vara fruktansvärt att uppleva.
Ett tips: Fråga era barns läkare om barnens lider av anfallet eller om det bara ser hemskt ut. En sak att det ser fruktansvärt ut, men det kan vara skönt att veta att barnet inte känner något när man krampar. Det är olika för alla epileptiker.
Ta hand om er där ute.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar