Min version av 10 års utmaningen

2009 till 2019... Vad ska man säga? Mer än en helt annan tjej, vissa tyckte inte om förändringen. De är inte längre mina vänner heller, men alla andra och framför allt jag. Tycker mer om den jag är idag 2019 än personen som gömmer sig bakom kameralocket. 

2009 version av Ulrica skämdes över sig själv, hade inte något självförtroende eller självkänsla alls. Jag hade få vänner, svårt med tillit, att umgås i stora sällskap, surra med nytt folk. Jag kunde knappt fatta egna beslut, så jag bad nästan alltid någon annan att bestämma åt mig. Vid konflikter blev jag så rädd att jag hellre bokstavligen sprang därifrån än att lugna sig och prata ut. Och massor annat tok som jag inte velat känna av. Men året 2009 var då jag fick nog, mina närmsta vänner också, det var dags att ta tag i livet. Erkänna hur dåligt jag verkligen mådde och börja jobba på en förändring. Bilden är tagen av min vän Anna före eller efter hon följde med mig på min första riktiga terapistund. Det var en av de värsta och bästa dagarna i mitt liv, hade aldrig klarat av att gå dit om inte Anna följt med. Den dagen var starten på ett nytt liv. 

Åren gick, jag gick i terapi i flera år, hade två fantastiska kvinnor som verkligen hjälpte mig. Har sagt det förr, jag skäms inte över att jag gått i terapi utan är stolt över det. Utan den hjälpen hade jag aldrig tagit mig hit där jag är idag. Det är inte smärtfritt, det krävs enormt mycket energi och viljestyrka att förändra ens liv. Att ta tag i det som gör så ont så man inte vill inte ens tänka på det, men gör man inte det som kommer det alltid ligga kvar och skada dig. Jag menar inte att det "förflutna" försvinner, det gör det aldrig men om man bearbetar erfarenheterna är det lättare att bära med sig och man kan lära sig mycket som hjälper en i framtiden. Min ryggsäck är en stor anledning till varför jag är som jag är, varför jag bryr mig så mycket om att hjälpa barn med Epilepsi, hur jag är som förskollärare, hur jag är som vän och medmänniska.

Är det något som jag verkligen fått träna på under dessa år så är det att stå upp för mig själv och det jag vill/kan. Inte bara vänner som påpekat det, utan även chefer. "Du är kan mer än du tror", det börjar smälta in nu men har fortfarande svårt att ta emot beröm. 

Något jag varit väldigt dålig på tidigare, konflikter det har jag fått träna på mycket de senaste åren. 

Att arbeta inom förskolan eller all social verksamhet innebär att man träffar på kollegor, chefer, föräldrar m.m. och ibland skär det sig. Det blir missförstånd, man tycker/tänker olika för vi har ju alla våra ryggsäckar med erfarenheter. Mina första år som förskollärare höll jag mig ganska mycket i lä, lät äldre mer erfarna kollegor ta de svårare samtalen. Jag "smet" lite tills min chef och en annan kollega hjälpte till att bygga upp mitt självförtroende och gav mig tips att hantera detta. 

Idag kan jag fortfarande känna mig osäker i vissa situationer, men då är det så skönt att jag äntligen kan säga utan att skämmas "det här känns jobbigt, kan vi hjälpas åt" eller "har du tips hur jag kan göra här"? 

Min ryggsäck påverkar mig fortfarande stundvis, speciellt under sjukskrivningen som varit. Men det är lättare att hitta stabilitet  nu, för tack vare att jag en gång tagit tag i allt det där jobbiga så vet jag att jag kan ta mig upp. Jag har verktyg att hantera svåra situationer, plus att jag har underbara vänner och kollegor på jobbet. Chefer som bryr sig mer än jag förstår själv ibland. 

Alla gör vi misstag, ofta flera gånger per dag. Det brukar jag säga till mina studenter, misstag är bra det är då man har chansen att lära sig något nytt. Testa på ett annat sätt och försöka undgå att göra lika stort misstag igen. Det är viktigt att påminna sig själv om det också.

2019:s Ulrica är jag nöjd med, det finns många saker att fortsätta utveckla både personligt och professionellt. Men detta årets utmaning är nog i första hand att hitta balansen på jobbet igen. Från att vara den som är i skuggan så har jag blivit en förskollärare som gärna hjälper till med allt och som många gärna rådfrågar, vilket är roligt. Men jag måste hitta en bättre balans, med lagom ansvar och att återhämtningen fungerar.

Personlig utveckling, det är väldigt viktigt för mig. Att inte stanna upp och fastna i ett mönster, det blir rätt tråkigt till slut. 

Inte hade jag tänkt 2009 att jag skulle stå inför folk och föreläsa med en professor. Det fanns inte på världskartan, trodde inte heller att min vänskapskrets skulle bli så stor. 

Vi får se vad framtiden innebär... Mer kunskap om Epilepsi och Inlärning, det är ett av mina mål iaf! 

Medicinens biverkan och psykisk ohälsa

Det blir rätt många inlägg om psykisk ohälsa/stress kopplat till Ep just nu, men det är för att det är min verklighet för tillfället.
Idag känner jag mig dock bättre till mods, har fått brev och intyg från min neurolog som hjälper mig att öka förståelsen till omgivningen men också förklaring för mig hur medicinökningen jag gjorde i september orsakat ett försämrat mående.

Alla ni som har Epilepsi i er närhet vet och känner säkert igen frustrationen över mediciner och deras olika biverkningar. På min medicin Levetiracetam finns en lång lista, för mig har den fungerat bra i dosen 1500mg per dag. Men i september höjde min läkare dosen till 2000mg per dag, för att få bort Ep-känningar. Det var jobbigt, blev jättetrött över upptrappningen. Nu har jag ätit den dosen i några månader men min läkare skrev idag att jag inte får fortsätta på så hög dos, utan måste sänka tillbaka till 1500mg. Då mitt psykiskt mående inte stabiliserats och jag tappar i vikt eftersom medicinen också påverkar min matlust (vanlig biverkan på Levetiracetam/Keppra).

Känner mig lite kluven, då en stor stress är kvar men och andra sidan har jag inte fått något anfall sedan vi bestämde dosen 2011. Min läkare brukar veta vad som är bäst för mig så jag väljer att lita på honom.

I mitt intyg skrev han en väldigt bra förklaring hur min sjukskrivning och Epilepsi hör ihop, vilka åtgärder som bör göras för att jag ska kunna må bättre. Kan verkligen rekommendera att ta kontakt med er läkare om intyg. Speciellt när det handlar om att omgivningen inte förstår allvaret, det kan vara förskola, skola, chef på arbetsplatsen eller kollegor. Ingen behöver mena något illa utan att de helt enkelt inte förstår hur saker hänger ihop. Men för oss som lever med Epilepsi hör allt ihop, det blir alltid en påverkan på något sätt. 

Jag har upptäckt att man måste kämpa och stå upp för sitt eget mående, det är en svår kamp när omgivningen har för lite kunskap för det drabbar alltid individen med Epilepsi. Även om jag har Epilepsi är jag värd ett bra liv, det gäller oss alla, så jag tar de fajter som behövs för att öka kunskapen. Ibland kan sanningen göra ont, men då kanske inte samma misstags görs två gånger.

Ta hand om er alla där ute och trevlig helg!

Sjukskrivning och "ledighet"

Svårt att säga att man varit ledig eller haft semester då jag är sjukskriven, men nu är jag i alla hemkommen från en "ledighet" där jag besökte vänner och familj i Västergötland. Det var jätteskönt att få komma iväg lite, andas och tänka på annat. Göra roliga saker såsom att träffa mina vänner och familj, leka med mina älskade brorsdöttrar var ju bästa terapin! Speciellt att hoppa i hö med en 7 och 4 åring :) Så jag vet att jag kan må riktigt bra, måste bara hitta dit igen inte bara stundvis. 

Bilden har min 4 åriga brorsdotter tagit.

Så nu har jag flera mysiga minnen jag kan balansera upp de lite tyngre stunderna med, visst är det skönt att komma hem till sitt eget. Men då kommer också allt jobbigt tillbaka som en paket på posten, allt jag måste ta tag i. Besluten jag måste fatta, den inre striden med min Epilepsi som inte omgivningen verkar förstå allvaret med. Som tur är har jag min fantastiska neurolog som stöttar upp. Har fått en lugnade medicin nu, som fungerar bra och han ska skriva nytt intyg som kan hjälpa omgivningen att förstå hur allt hänger ihop för mig. Så denna situation inte kommer upprepas. 

Det är så svårt med osynliga funktionsnedsättningar, vissa saker i mitt fall som andra kan se som "småsaker" kan bli en stor kärnreaktion för mig. En sak triggar igång en annan och så vidare, tills hela jag faller ihop. Inte alltid det visar sig i ett krampanfall, det kan lika väl visa sig i att jag blir helt slut och bara somnar eller stirrar rakt ut. 

Nu när den psykiska hälsan varit ostabil kan lite oro och en "småsak" orsaka ångest som sedan orsakar panik osv... och har jag väl hamnat där är min stressnivå väldigt hög och ångest på det, så är inte anfallen allt för långt bort. Då måste jag verkligen passa mig, sova bra och vila. Men har man ångest och oro är det inte lätt att sova. Ni förstår säkert dilemmat. 

Vi som lever med Epilepsi är väldigt olika, men en sak är gemensamt man kan inte alltid skydda sig mot omgivningens okunskap. Jag tror inte att någon medvetet skulle vilja skada mig, ibland blir det fel och det kan få stora konsekvenser. Men någonstans måste jag ta ställning och fråga mig själv, är jag ett offer och ger upp eller ska jag kämpa och ge omgivningen en ny chans? 

Jag har gett upp för många gånger i mitt liv, det leder sällan till något bra. Så det blir att kämpa, försöka lösa problemet, hitta en kompromiss och gå vidare men innan dessa behöver jag bli lugn och hitta stabiliteten. 

Ta hand om er där ute, och kom ihåg vi är inte ensamma i Epilepsikampen!