Jag är ganska aktiv i en grupp på Facebook där vi diskuterar epilepsi hos barn. Många föräldrar har bett mig att berätta mer om mina erfarenheter att växa upp med Epilepsi. Bloggen är ett resultat av detta bland annat.
Men jag har dock inte varit såhär öppen, och engagerad tidigare. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av gymnasiet, verkligen inte klara av universitetsstudierna och förverkliga min dröm att bli Förskollärare. Inte trodde jag heller att jag skulle våga stå och föreläsa inför en publik, det fanns inte i mitt tänk fören Lena Boström kom in i mitt liv.
I mitt förra inlägg berättade jag att jag hade tänkt att ta upp mina studier igen, det var hösten 2010. Då hade jag ett intyg i handen så gjorde att jag hade rättigheter till stöd i skolan i form av mentor och lugnare tempo. Jag skulle få läsa på halvfart men för mig innebar det heltidsstudier. Alltså 15hp per termin istället för 30hp. Jag fick en fantastisk samordnare som stöttade upp mycket, fixade ljudböcker, mentor m.m. Sen hade jag ju alla mina restuppgifter och tentor som skulle göras. Jag träffade på väldigt många okunniga och klumpiga människor innan jag fick rätt examinator, Lena Boström. Det första året bestod vår kontakt mest av mailande hit och dit, strul med tentor, tentavakter, ingen dator, lärare som inte förstod vad jag hade rätt till m.m. men det fanns nog inte något problem som Lena inte kunde lösa. Många misslyckade tentor vilket innebar mycket planering och stöttning, varje gång jag misslyckades sa Lena "du klarar det nästa gång, du fick högre poäng nu". Det var aldrig tomma ord, hon trodde verkligen på mig. Och det tog sig allt eftersom. Vid ett tillfälle skulle jag skriva en deltenta som jag pluggat intensivt till, när jag kom till mitt tentarum hade jag fått fel tenta. Det misstaget skedde bara en gång, och jag minns hur Lena kom vid nästa tentatillfälle och önskade mig lycka till och för att kolla att jag hade fått rätt tenta.
Året efter fick jag Lena som kurslärare vilket jag tyckte var så härligt, en lärare jag inte behöver förklara allt för. Plus att Lena använder färg/bilder i sina föreläsningar, hon vet vad som krävs för att alla ska kunna lära. Hon föreläser med inlevelse och pauser! Minns så väl hur mina klasskamrater inte alls dela samma åsikt om Lena som jag gjorde. Saken med Lena är den, att om hon ser att man har mer kunskap/kompetens än vad man använder, då sätter hon högre krav på en för att man ska växa och göra sitt bästa. Hon är också rättvis, det ska vara rätt och riktigt. Lena har alltid satt samma krav på mig som alla andra studenter, skillnaden är. Att hon har hjälpt mig att hitta strategier för att hur jag kan lära mig på mitt bästa sätt.
Lena har stöttat mig igenom hela min studietid på universitetet och när det var dags att skriva C-uppsatsen, alltså Examensarbetet, då var det inte svårt att välja handledare. Jag önskade mig Lena, åter igen mina studiekamrater tyckte jag var konstig, Lena som är så sträng. Men ja, jag ville ha Lena som handledare, för hon satte krav och struktur i mitt studieliv vilket är enormt viktigt för mig. Så när jag fick mailet att Lena blev min handledare så släppte all ångest. Skrev mitt examensarbete själv men med stöttning av Lena, och det blev godkänt! Skrev om Mobbning och Lärande.
Sista året i skolan, tog Lena med mig på en av sina föreläsningar och hon ville att jag skulle berätta om lite praktiskt material jag gjort under mina praktiker. Läskigt värre, men i efterhand inte så farligt.
Sen började det närma sig examen, det var både skönt och lite läskigt. Skulle jag förlora Lena nu och ge mig ut på egen hand. Hur skulle jag klara av utbildningsdagar på förskolan, svåra teoretiska saker, kommer någon anställa en sådan som jag med inlärningssvårigheter och Epilepsi?
Det dröjde inte lång tid innan jag fick samtal för att komma på intervju, besökte en förskola på Alnö. Väldigt trevlig chef, som inte hade något emot mina förutsättningar. Minns hur hon sa efter vi samtalat i drygt en timme "jag skulle vilja anställa dig men jag måste kolla referenser först". Så jag fick gå in och titta på den avdelning jag skulle vara. Och vem tror ni min då varande chef ringde? Jo, just Lena Boström (hade henne som referens). Jag har bara fått veta delar av vad Lena sagt men jobbet fick jag :)
Och Lena, ja hon är nu min vän och ringer mig när hon ska ut och föreläsa för förskola/förskoleklass. För drygt ett år sedan när jag bytte arbetsplats höll vi i en utvecklingsdag tillsammans. Där vi pratade om lärstilar i förskolan, inför drygt 60 pedagoger. Lena är teoretikern och jag praktikern, ett mycket bra team!
Lena har lärt mig väldigt många saker, men några av det viktigaste är:
1. Utgå från individens styrkor.
2. Använd envisheten på rätt sätt.
3. Tankarna har väldigt stor betydelse.
4. Man kan lära på många olika sätt.
5. Självkänsla och Självförtroende är enormt viktigt om man ska lära sig något.
Lena är min stora idol och inspirationskälla, inte bara är hon är fantastisk lärare. Hon har ett enormt hjärta och kämpar för att alla elever ska ha en rättvis chans i skolans alla former.
Hon tog mig ur osäkerheten, hjälpte mig att bygga upp självkänsla och självförtroende och framför allt, hjälpt mig att bli den Förskollärare jag är idag. Och jag tänker kämpa för varje barn som inte skolan hör, börjar med blogg så ser vi vart vi hamnar i framtiden.
Tack Lena, för att du är just den du är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar