Livet med epilepsi är verkligen inte lätt, i mitt fall fungerar det relativt bra när livet är stabilt. Men det finns saker som kan påverka min Epilepsi hur försiktig jag än är, det är psykisk stress och sömnproblem. Till en viss del kan jag skydda mig själv och ibland kommer livet ifatt en. Det gjorde det för mig förra veckan. Efter mitt senaste besök hos min läkare så höjde han medicinen för att minska risken för anfall och rekommenderade ett lugnare tempo, då min stressnivå var rätt hög. Om det inte blev bättre skulle jag uppsöka vårdcentralen.
För drygt 3 veckor sedan skedde en händelse som nästan orsakade mig ett epileptiskt anfall, inte på grund av mig själv, utan yttre omständigheter i form av oväntat stresspåslag. Detta visade sig genom att hela jag började skaka, jag blev yr och höll på att falla ihop på golvet. Det var början på alla tecken på stress som sedan började eskalera.
Jag brukar ju säga att det är viktigt att vara kompis med sin kropp och epilepsi och lyssna på den, måste säga att jag själv varit urusel på det den senaste tiden. Så nu har det gått så långt att jag inte får arbeta för tillfället, vilket är otroligt jobbigt för mig. Då jag verkligen älskar mitt jobb, älskar jobbet som förskollärare och jobbar i bästa arbetslaget. Älskar vardagen med barn, att se deras utveckling och följa nyfikenheten som de små barnen har, och såklart all kärlek och glädje som barnen ger.
Förra fredagen rasade världen för mig när jag kom hem, då tog orken helt slut och i måndags träffade jag en läkare på vårdcentralen som sa sanningen rakt i ansiktet på mig "Antingen är du hemma nu och återhämtar dig, eller så går du tillbaka till jobbet kanske klarar några veckor och sedan är du sjukskriven på obestämd tid. Du kanske inte ens kommer kunna arbeta som förskollärare senare. Du är på gränsen att bli utbränd".
Jag satt där med gapande mun och förstod ingenting, när/hur kunde detta hända?
Visst har jag förstått att det är allvar med min hälsa redan för över en månad sedan men så pass allvarligt hade jag inte räknat med :(
Så denna vecka jag gått igenom en känsloresa av från ledsen, till frustrerad och arg. Varför just jag? Jag borde varit starkare, jag borde gjort nåt annorlunda... argumentationen pågår hela tiden men tyvärr förändrar det inte min verklighet.
Nu har jag varit hemma i en vecka, och kroppen kräver vila det känns ännu mer när jag stannat upp.
Jag har gått igenom många svåra perioder i mitt liv tidigare och tagit mig igenom det, så ska göra det denna gång med. Anledningen till att jag skriver detta inlägg är inte för att få sympati, utan för att informera om hur stress kan påverka epilepsi. Vi med Epilepsi är känsligare mot stress, tyvärr.
Psykiskt ohälsa och Epilepsi hör tyvärr ofta ihop, beroende på hur man är som person, vilken ålder man är i och vilken livssituation men är. Bara att leva med Epilepsi är en utmaning i sig som gör att man får göra många svåra val i livet.
Nu ska jag försöka lyssna på omgivningens råd, vila försöka tänka på mig själv och kämpa mig tillbaka till livet som jag älskar. Känner mig så tacksam för all omtanke från vänner, familj, chef, kollegor och till och med föräldrar från förskolan 💗 Människor som vågar säga sanningen till mig vare sig jag vill höra den eller inte och sedan hjälper mig igenom allt det svåra.
Så nu består mina dagar av pussel, te, vila och promenader och försöker lugna kropp och knopp.
Så nu består mina dagar av pussel, te, vila och promenader och försöker lugna kropp och knopp.
