måndag 22 januari 2018

Pluggnerver...

Ikväll tänkte jag fokusera mer på nutidens utmaningar, idag har vi haft avdelningsmöte på mitt jobb. Det har vi varje måndag, vi planerar/utvärderar vår verksamhet. Och då slog det mig, jag ska börja skolan igen på torsdag. Nerverna började spöka igen, det gör ju inte saken bättre att jag ska läsa en utbildning som inte är finansierad av Antagningen, alltså en vanlig kurs på Mittuniversitetet man söker till. Utan min chef har anmält mig via vårt Övningskolprojekt. Vad betyder då detta just nu?

Jo, min underbara samordnare för funktionshindrade studenter, får inte använda pengar/resurser för att hjälpa mig. Och det finns ingen resurs i detta Övningsprojekt, ännu... men denna underbara man ska försöka hitta någon lösning ändå. Det är statliga pengar både och, men olika delar och de håller hårt i sina egna pengar. För mig betyder det att jag än så länge får stå på egna ben, ingen inläst litteratur på talbok och ingen mentor/resurs just nu.

Men jag är optimist och litar på att det ska lösa sig på något sätt, tills dess får jag förlita mig på mig själv, det jag har lärt mig tidigare och såklart mina vänner/medarbetare som lovat att ställa upp. Det bästa är verkligen känslan av att ha stöttande kollegor i samma arbetslag som tror på en.

Ett steg i taget, klarade jag att läsa till förskollärare så borde jag klara att läsa till handledare också. Får ta lite i taget, börjar med den bästa boken. Har läst hela en gång tidigare under min utbildning.


På tal om mina kollegor, i eftermiddag diskuterade vi läslyftet på vår avdelning. Hur vi ska läsa och locka barnen till läsning/berättande. Det här med att läsa och skriva, är verkligen inte min starkaste sida. Det medför många utmaningar men jag jobbar på att förändra det till något positivt.
Nåja, min ena kollega var trött och ville att jag skulle ta över och skriva för hand (stor skillnad på dator och hand i mitt fall). Då sa ja "visst men det är en av mina svagare sidor, då får ni ha tålamod". Hon svarade med ett leende "jag har inte bråttom någonstans" 💗 Så skönt att få vara på en arbetsplats där jag kan få växa trots mina svårigheter, ingen som ser ner på mig. Jag vågar berätta om mina rädslor, mina svaga sidor och får då stöttning. Jag har verkligen de bästa medarbetarna. 💗


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Höstmörker och blinkand ljus

Beroende på vart man bor i vårt långa land som kommer mörkret smygandes nu, här i Sundsvall kommer mörkret fort nu. I fjol skrev jag ett inl...