Sjukskrivning och "ledighet"

Svårt att säga att man varit ledig eller haft semester då jag är sjukskriven, men nu är jag i alla hemkommen från en "ledighet" där jag besökte vänner och familj i Västergötland. Det var jätteskönt att få komma iväg lite, andas och tänka på annat. Göra roliga saker såsom att träffa mina vänner och familj, leka med mina älskade brorsdöttrar var ju bästa terapin! Speciellt att hoppa i hö med en 7 och 4 åring :) Så jag vet att jag kan må riktigt bra, måste bara hitta dit igen inte bara stundvis. 

Bilden har min 4 åriga brorsdotter tagit.

Så nu har jag flera mysiga minnen jag kan balansera upp de lite tyngre stunderna med, visst är det skönt att komma hem till sitt eget. Men då kommer också allt jobbigt tillbaka som en paket på posten, allt jag måste ta tag i. Besluten jag måste fatta, den inre striden med min Epilepsi som inte omgivningen verkar förstå allvaret med. Som tur är har jag min fantastiska neurolog som stöttar upp. Har fått en lugnade medicin nu, som fungerar bra och han ska skriva nytt intyg som kan hjälpa omgivningen att förstå hur allt hänger ihop för mig. Så denna situation inte kommer upprepas. 

Det är så svårt med osynliga funktionsnedsättningar, vissa saker i mitt fall som andra kan se som "småsaker" kan bli en stor kärnreaktion för mig. En sak triggar igång en annan och så vidare, tills hela jag faller ihop. Inte alltid det visar sig i ett krampanfall, det kan lika väl visa sig i att jag blir helt slut och bara somnar eller stirrar rakt ut. 

Nu när den psykiska hälsan varit ostabil kan lite oro och en "småsak" orsaka ångest som sedan orsakar panik osv... och har jag väl hamnat där är min stressnivå väldigt hög och ångest på det, så är inte anfallen allt för långt bort. Då måste jag verkligen passa mig, sova bra och vila. Men har man ångest och oro är det inte lätt att sova. Ni förstår säkert dilemmat. 

Vi som lever med Epilepsi är väldigt olika, men en sak är gemensamt man kan inte alltid skydda sig mot omgivningens okunskap. Jag tror inte att någon medvetet skulle vilja skada mig, ibland blir det fel och det kan få stora konsekvenser. Men någonstans måste jag ta ställning och fråga mig själv, är jag ett offer och ger upp eller ska jag kämpa och ge omgivningen en ny chans? 

Jag har gett upp för många gånger i mitt liv, det leder sällan till något bra. Så det blir att kämpa, försöka lösa problemet, hitta en kompromiss och gå vidare men innan dessa behöver jag bli lugn och hitta stabiliteten. 

Ta hand om er där ute, och kom ihåg vi är inte ensamma i Epilepsikampen!