2009 till 2019... Vad ska man säga? Mer än en helt annan tjej, vissa tyckte inte om förändringen. De är inte längre mina vänner heller, men alla andra och framför allt jag. Tycker mer om den jag är idag 2019 än personen som gömmer sig bakom kameralocket.
2009 version av Ulrica skämdes över sig själv, hade inte något självförtroende eller självkänsla alls. Jag hade få vänner, svårt med tillit, att umgås i stora sällskap, surra med nytt folk. Jag kunde knappt fatta egna beslut, så jag bad nästan alltid någon annan att bestämma åt mig. Vid konflikter blev jag så rädd att jag hellre bokstavligen sprang därifrån än att lugna sig och prata ut. Och massor annat tok som jag inte velat känna av. Men året 2009 var då jag fick nog, mina närmsta vänner också, det var dags att ta tag i livet. Erkänna hur dåligt jag verkligen mådde och börja jobba på en förändring. Bilden är tagen av min vän Anna före eller efter hon följde med mig på min första riktiga terapistund. Det var en av de värsta och bästa dagarna i mitt liv, hade aldrig klarat av att gå dit om inte Anna följt med. Den dagen var starten på ett nytt liv.
Åren gick, jag gick i terapi i flera år, hade två fantastiska kvinnor som verkligen hjälpte mig. Har sagt det förr, jag skäms inte över att jag gått i terapi utan är stolt över det. Utan den hjälpen hade jag aldrig tagit mig hit där jag är idag. Det är inte smärtfritt, det krävs enormt mycket energi och viljestyrka att förändra ens liv. Att ta tag i det som gör så ont så man inte vill inte ens tänka på det, men gör man inte det som kommer det alltid ligga kvar och skada dig. Jag menar inte att det "förflutna" försvinner, det gör det aldrig men om man bearbetar erfarenheterna är det lättare att bära med sig och man kan lära sig mycket som hjälper en i framtiden. Min ryggsäck är en stor anledning till varför jag är som jag är, varför jag bryr mig så mycket om att hjälpa barn med Epilepsi, hur jag är som förskollärare, hur jag är som vän och medmänniska.
Är det något som jag verkligen fått träna på under dessa år så är det att stå upp för mig själv och det jag vill/kan. Inte bara vänner som påpekat det, utan även chefer. "Du är kan mer än du tror", det börjar smälta in nu men har fortfarande svårt att ta emot beröm.
Något jag varit väldigt dålig på tidigare, konflikter det har jag fått träna på mycket de senaste åren.
Att arbeta inom förskolan eller all social verksamhet innebär att man träffar på kollegor, chefer, föräldrar m.m. och ibland skär det sig. Det blir missförstånd, man tycker/tänker olika för vi har ju alla våra ryggsäckar med erfarenheter. Mina första år som förskollärare höll jag mig ganska mycket i lä, lät äldre mer erfarna kollegor ta de svårare samtalen. Jag "smet" lite tills min chef och en annan kollega hjälpte till att bygga upp mitt självförtroende och gav mig tips att hantera detta.
Idag kan jag fortfarande känna mig osäker i vissa situationer, men då är det så skönt att jag äntligen kan säga utan att skämmas "det här känns jobbigt, kan vi hjälpas åt" eller "har du tips hur jag kan göra här"?
Min ryggsäck påverkar mig fortfarande stundvis, speciellt under sjukskrivningen som varit. Men det är lättare att hitta stabilitet nu, för tack vare att jag en gång tagit tag i allt det där jobbiga så vet jag att jag kan ta mig upp. Jag har verktyg att hantera svåra situationer, plus att jag har underbara vänner och kollegor på jobbet. Chefer som bryr sig mer än jag förstår själv ibland.
Alla gör vi misstag, ofta flera gånger per dag. Det brukar jag säga till mina studenter, misstag är bra det är då man har chansen att lära sig något nytt. Testa på ett annat sätt och försöka undgå att göra lika stort misstag igen. Det är viktigt att påminna sig själv om det också.
2019:s Ulrica är jag nöjd med, det finns många saker att fortsätta utveckla både personligt och professionellt. Men detta årets utmaning är nog i första hand att hitta balansen på jobbet igen. Från att vara den som är i skuggan så har jag blivit en förskollärare som gärna hjälper till med allt och som många gärna rådfrågar, vilket är roligt. Men jag måste hitta en bättre balans, med lagom ansvar och att återhämtningen fungerar.
Personlig utveckling, det är väldigt viktigt för mig. Att inte stanna upp och fastna i ett mönster, det blir rätt tråkigt till slut.
Inte hade jag tänkt 2009 att jag skulle stå inför folk och föreläsa med en professor. Det fanns inte på världskartan, trodde inte heller att min vänskapskrets skulle bli så stor.
Vi får se vad framtiden innebär... Mer kunskap om Epilepsi och Inlärning, det är ett av mina mål iaf!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar