Väldigt glad samtidigt ledsen och sårad

Idag gjorde vi alla redovisningar i kursen, allt är inlämnat och klart. Det känns skönt, samtidigt lite sorgligt för jag hade en sådan fantastisk studiegrupp, de har visat sådan omtanke och förståelse kring mina inlärningssvårigheter.
En av dem sa dessa ord idag "En stor eloge till dig Ulrica som inte bara tagit den igenom denna utbildning med oss, men du har också hjälpt oss som framtida handledare att ha i åtanke att vi kan få studenter med funktionsnedsättning. Och du har visat att med rätt redskap så kan alla lyckas". DET VÄRMDE!

Som tur var kom den kommentaren i eftermiddags och den behövdes, för min ena lärare gjorde mig så ledsen på förmiddagen. Vet inte om det var medvetet eller inte, troligtvis inte men jag kände mig oerhört kränkt. Läraren bjöd in alla mina studiekamrater vid namn att berätta om sin uppgift. (den uppgift jag kämpat som mest med) men läraren sa aldrig mitt namn. Utan jag fick tvinga mig in i diskussionen för att berätta vad jag skrivit. Samma lärare har under hela kursen struntat i att skicka föreläsningar till mig innan, vilket är oerhört viktigt för att jag ska kunna lära mig under föreläsningen på skolan.

Ikväll när jag kom hem började jag fundera, ska jag låta detta gå eller inte. Men så kom jag på att jag lät det gå under min förskollärarutbildning i hopp om att det skulle bli bättre, vilket det inte blev. Så jag gjorde det jag är bra på, skrev ett långt mail. Förklarade hur jag upplevt kursen, bemötandet och att jag känner mig kränkt. Detta är en del av vad jag skrev.

" Du och jag har väldigt olika förutsättningar till lärande, vi är också två helt olika personer men det betyder inte att jag har mindre värde. Men efter denna kursdel med dig är det så jag tyvärr känner mig. Att jag inte är värd att engagera sig i, det är vad du har signalerat till mig under hela terminen tyvärr. Om du gjort det medvetet eller omedvetet vet jag inte, jag skriver bara utifrån min upplevelse.

Det kommer garanterat komma fler studenter som jag, det finns drygt 10 000 barn med Epilepsi i Sverige idag, några av dem kommer garanterat läsa vidare. Ska de behöva kämpa lika mycket som jag mot okunskap och kränkningar? Jag tänker aldrig sluta kämpa för mina rättigheter att få lära mig nya saker, det finns jättemånga barn/studenteter som kämpar för sina rättigheter i skolan. Jag tänker ta kampen mot okunskapen inom Epilepsi. 

Jag vill inte ge dig dåligt samvete, men jag vill att du tänker efter hur du behandlar dina studenter och kursdeltagare om du så fortsätta jobba efter pensionen. Jag kommer också skicka detta brev till din chef, för diskriminering och kränkande behandling är aldrig acceptabelt!" 

Nu åter till det positiva, det är alltid roligare. Jag känner mig i helhet nöjd med kursen, har lärt mig otroligt mycket trots motstånd. Min mentor och den andra läraren har varit fantastiska och min gulliga studiegrupp. Vi fick ge varandra mycket feedback i eftermiddag, och jag suger åt mig alla fina ord mina studiekompisar sa. Med det säger jag god natt.

Och lovar er, jag tänker inte sluta kämpa för att vi med epilepsi ska få en rättvis skolgång, även på högre nivå!