Ingen som missat det va? Det är ett stort uppror i hela Sverige nu från Förskolan. Mycket är sant, men som alltid när det blir något så stort så visas bara den negativa sidan. Visst, vi har orimliga krav på oss, och ja... barnen skulle må bättre i mindre barngrupper. MEN, det finns faktiskt förskolor som fungerar trots detta. Det handlar om att prioritera det som är viktigast, på min förskola har vår chef sagt ifrån att prioritera. Mina ansvarsområden idag är dessa:
- Handledare för lärarstudenter (och jag pluggar nu också)
- AKK och TAKK ansvarig (innebär att jag ska se till att min avdelning fortsätter arbeta aktivt med detta och förnya kunskaperna i tecken som stöd.)
- IT-inspiratör (allt inom teknik i vår verksamhet har jag yttersta ansvaret för, jag ska också inspirera mina kollegor till vidare utveckling)
- Fackligt ombud (sedan denna termin)
- Läslyftet för förskolan (det läser vi alla detta läsår)
Det är alltså utöver allt som står i läroplanen som en förskollärare ska göra, och jag har ca 1-2 timmar planering per vecka. Själv och med mitt arbetslag.
Ni minns kanske sedan mina tidigare inlägg om att stress påverkar min epilepsi? Hur hanterar jag då alla dessa måsten? Jo, som jag sa tidigare, vi prioriterar det som är viktigast. Barnen!
Jag får helt enkelt prioritera det som jag anser är viktigast just nu. Vi har barn som behöver tecken som stöd, då får det vara viktigast just nu. Nu är det min samlingsvecka, vi har fokus på Läslyftet och tecken som stöd. Jag berättar sagan Knacka på och barnen får dramatisera, samtidigt tecknar vi sagan. Vi har ju Babblartema också, så vi hann köra begreppsträning med Bibbi på samlingen också. Så i min samling på knappt 15-20 min hann vi med: Se varandra, Rörelse, Sång, Språk, Matematik, Turtagning, Samarbete och Drama... inte illa?
Igår kom en ny student, nu är det hon som är mitt nuvarande fokus. IT-grejerna tog jag som mest tag i höstas då vi hade utbildningar, nu får det vara i viloläge tills vi kan ha utv-dagar med resten av personalen.
Nej, vi kanske inte hann med avdelningsplaneringen denna vecka, det betyder inte att hela verksamheten faller... vi är tre kompetenta pedagoger som är fullt medvetna om vad vårt uppdrag innebär och vart vi ligger i vårt Babblartema, vi får helt enkelt vara lite flexibla. Vi kanske behöver vara ute på förmiddagen idag för att stötta upp en annan avdelning, okej det fixar vi. Våra små barn behöver träna både motorik och balans, perfekt nu när det är snöberg och is. Vi kan också träna teknik ute, när vi bygger snöborgar tillsammans med de äldre barnen, just det, då tränar vi samarbete och social samspel samtidigt. Men idag har snöborgen blivit mindre än igår? Vad hände? Perfekt tillfälle att prata med barnen om Naturkunskap hur värmen från solen smälter snön och nattens kyla gör den blöta snön till is. Vi kan också diskutera matematik när vi håller på och bygger på vår snöborg. Är den stor, liten, hög, låg, tjock, smal, hur många snöklumpar har vi?
Det jag vill försöka få fram är att även om det inte blir exakt som vi planerat betyder inte det att barnen inte lär sig något på förskolan. Barn har en ren nyfikenhet som ständigt driver dem framåt, och de lär inte bara av oss pedagoger. De lär av varandra, i mötet med olika miljöer både utomhus och inomhus.
Jag kanske inte alltid hinner skriva ner reflektionerna, men jag minns vad barnen har sagt för jag har varit med dem istället för att sitta på kontoret och formulera ihop något fint i indikatorerna. Jag kan diskutera hur vi ska utveckla vår verksamhet tillsammans med mina kollegor för de gör likadant som jag. Sätter barnen först, vi hittar små tillfällen att göra spontanplaneringar. T.ex. när barnen sover, eller när det är många barn sjuka. Vi har just nu 14 st små barn inskrivna på min avdelning, på grannavdelningen är det 15. Sen känner vi barnen väldigt väl, vi vet vilka barn som leker bra ihop och vilka som inte gör det, på så vis kan man skapa lugn när det är kort med folk.
I min värld, finns det lösningar på det mesta, ibland måste man bara stanna upp och tänka till. Det farliga blir när man börjar tänka på vad man inte gör istället för allt man faktiskt hinner göra på en dag. Jag ser en barngrupp som är glad och trygg, där de äldre barnen hjälper de yngre med allt från påklädning till tröst om någon ramlat. Det tolkar jag som att jag och mitt arbetslag gjort något bra. Alla arbetsplatser har stress och utvecklingsområden, frågan är bara hur tass man med det? Finns viljan att hjälpas åt.
I höstas var det helt galet när både influensa och magsjuka gick. Vi var två ordinarie av sex som arbetade resten vara sjuka. Tack och lov kunde två av våra gamla lärarstudenter rycka in som vikarie. Vi klarade oss igenom dessa två tunga dagar genom att vara en ordinarie på varje sida och ändrade lite schematider. Efter den utmaningen konstaterade vi att vi klarar mycket mer än vi tror, bara vi gör det tillsammans och ser till att vila när man kommer hem.
Jag är medlem i förskoleupproret, för jag tycker att barnen och vi som arbetar förtjänar bättre. MEN jag tänker också vara den som strävar efter en positiv lösning, inte bara gnäller för då blir barnen ännu mer drabbade.
TANKEKRAFT!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar