Ljuskänslighet/Flimmer

Efter en helgs lugn och ro så kände jag för att skriva lite igen, alla snackar ju om Melodifestivalen. En del älskar det och andra tål det inte, men alla har nästan något att tycka. Jag tycker över lag att det är väldigt få artister som faktiskt kan sjunga som är med i Mello, det har i mina ögon blivit en showtävling, där sångkvalité inte spelar så stor roll. Mer fokus på dans och coola ljuseffekter.

Jag slog på tv:n förra veckan för det var en artist jag tänkte att skulle kolla på, hann titta ca 5 sekunder sen började det blinka så mycket att mina fingrar började darra och huvudet började kännas mosigt. Dessa två är tecken på att jag är på gränsen till att få anfall, inte alltid men en stark varningsklocka hos mig. Så jag stängde av illa kvickt.

Enligt min läkare har jag inte Ljuskänslig Epilepsi MEN jag börjar darra/skaka om jag utsätts för starkt ljusskiftningar eller flimmer är allra värst. Flimrande lysrör, eller gamla dataskärmar, billiga tv-apparater.

Jag som växte upp på 90-talet, fick knappt titta på tv när jag var liten och fick min diagnos. Det var Bolibompa sen inte mycket mer. Max 1 timme. Däremot fick jag massor med talböcker på kassetter. När jag blev lite äldre köpte de hem en bättre tv som jag kunde titta på längre stunder. Samma med dataskärm, pappa var noga med vilken skärm jag satt vid för att undvika flimret. Detta var innan Plattskärmar fanns. Om jag satt och tittade på film i skolan eller hos någon kompis för länge kunde flimret göra att jag började darra. Detta orsakade mest problem på gymnasiet.

Minns en psykologilektion, alla mina lärare hade fått ett intyg från mina föräldrar om min epilepsi där det tydligt stod att om jag började må dåligt av tv-tittande eller flimrande skärm så skulle jag vända bort blicken. Vi skulle titta på en timmas lång film på psykologilektionen, jag brukade ligga på bänken och lyssna om filmerna flimrade för mycket. Det gick inte denna gång för filmen var på engelska och jag förstod ingenting. Gick fram till läraren och frågade om jag inte kunde få sitta utanför och läsa inför provet istället. Han svarade mig, "filmens innehåll kommer på provet. Du måste titta". Försökte igen ett tag, men sen började hela min hand skaka och jag kände hur huvudet blev mer mosigt. Jag reste mig sakta upp och gick mot dörren där läraren stod och sa "jag måste gå till skolsköterskan och vila, håller på att få anfall". Han tittade på mig och sa "sätt dig ner igen", han flyttade inte på sig. Vet inte vart jag fick energin ifrån men drog upp dörren och tog mig ut. Vinglade bort till skolsköterskan som inte var på sitt rum. Kafferast, så jag vinglade iväg till lärarrummet och knackade på och frågade efter Monica. Hon såg mig stå där blek i dörren och sprang fram till mig, ledde mig till vilorummet och vakade en stund över mig för att se att inte anfallet kom. Sen frågade hon mig vad som hänt. Eftersom jag aldrig brukar låta det gå sådär långt. Jag berättade var psykologiläraren sagt/gjort. Hon blev så arg, vet inte vad hon sa åt den läraren men han fjäskade för mig resten av skoltiden.

Allt detta kunde ha lösts på ett annat sätt, han vägrade acceptera mina svårigheter för det var något han inte hade kunskap om. Gymnasietiden var jobbig, mycket datauppgifter som skulle göras. Gamla datorer/gamla skärmar. Jag fick sitta hemma och genomföra i stort sätt hela Datakunskap A, för det tog sådan tid att fixa en skärm som jag kunde sitta vid. Efter halva 2:an på gymnasiet fick jag äntligen en egen dator och en plattskärm. Först stod den i ett eget rum men sen tyckte lärarna och jag att andra elever borde ha tillgång till den när jag inte behövde datorn. Så vi satte den i ett litet grupprum på Barn och Fritids lokaler. Gick bra det året men när det kom nya elever fick jag ständigt förklara att det där var min arbetsdator, så om jag behövde den så fick de helt enkelt flytta på sig. Ibland krävdes det att jag fick be lärarna att informera eleverna för att de skulle flytta sig.

Minns ett tillfälle när det varit stöld i vårt lilla datarum, hade hänt flertal gånger så lärarna tröttnade och låste datarummet. Det fanns ju andra datasalar på skolan men jag kunde inte sitta där. Så jag gick in till mina lärare och frågade hur jag skulle göra. De låste upp åt mig så jag fick sitta där och sedan när jag gick fick de låsa. Detta irriterade mina klasskamrater enormt men jag satt bara där när jag behövde plugga.

Detta är svårt att förklara omgivningen, hur mina ögon påverkas av flimmer, det flesta människorna ser inte samma flimmer som mina ögon uppfattar. Min mamma kan sitta och titta på samma program som jag och inte märka något medan jag får huvudvärk och känner mig mosig efter några minuter. Nu har jag köpt mig en egen LED-tv, de är mycket bättre kvalité. Dock dyrare men för mitt välmående var det en väl värd investering.

Jag får välja bort disco, flera konserter som jag kanske skulle vilja se men jag kan inte. För jag vet aldrig om någon slår på ljuseffekter som orsakar anfall hos mig. Stroboskop är det absolut farligaste ljuset för oss epileptiker. När jag pluggade till Förskollärare hade vi introvecka och spenderade mycket tid på en krog. De hade fått information om mig och fick inte använda det ljuset då. Men en kväll som glömde DJ-bort det, jag var som tur inte på dansgolvet utan i rummet bredvid. Men det räckte, jag for upp från stolen upp för trappen och la mig på en bänk, hela jag skakade. Mina vänner fick leda mig hem som om jag vore full. Tänk vad som skulle hänt om jag var på golvet nära ljuset.

Idag bryr jag mig inte så mycket om detta, trist med konserter dock men jag kan iaf lyssna på musiken. Det jag vill säga med detta är att bara för att läkaren säger att man inte har ljuskänslig epilepsi så kan det ändå påverka. Vi är olika, och det är viktigt att ni ser till just ert behov eller ert barn. Flimmer kan också orsaka väldigt mycket huvudvärk.