Barn med särskilda behov

Nu har jag arbetat rätt många år som förskollärare, under denna resa har jag haft äran att ansvara för två barn med särskilda behov. Jag älskar det! Visst är det lite läskigt, speciellt i början, för det man kan gäller inte längre. Jag måste hitta en ny väg, en väg som passar just denna lilla individ.

Innan jag berättar detta vill jag informera om att jag fått tillåtelse att berätta om dessa händelser ifrån arbetet av både barn/och föräldrar ifråga. Jag nämner inga namn även om jag får det (informationssyfte att sprida kunskap). Att skydda barnen integritet är otroligt viktigt för mig.

Mitt första år fick jag ansvar för ett barn som inte hade ett muntlig tal, hur gör man då? Hade inte gått någon teckenkurs då. Barnet fick lära mig helt enkelt, vi hittade vår kommunikation. Vi tränade AKK/TAKK tillsammans, vilket tålamod detta barn hade med mig, och envis som attans men hen använde den oftast på rätt sätt. Hen skulle bara få mig att förstå vad hen ville. När hen ville mig något och inte kunde ropa så klappade hen på sitt ben (det gjorde hens faster och då kom hunden) och gjorde mitt tecken. Smart lösning eller hur? Skapa ljud = Uppmärksamhet och sen visa vem hen ville ha kontakt med.

Senare bytte jag avdelning och fick ta hand om ett annat barn med särskilda behov, där fick jag ännu en gång tänka om hur jag skulle hantera och skapa en relation till detta barn. Vi hittade också en gemensam väg till slut och jag är en bättre pedagog och människa tack vare dessa barn. Hen visade mig tydligt hur viktig rörelse kan vara om man måste koncentrera sig på något svårt såsom att lyssna på en saga. Då gick hen runt, runt hela tiden jag läste. Men hen var också den som hade bäst koll på vad som hände i sagan.

Förra veckan inskolades ett barn på vår avdelning som har Down Syndrom, åh det är härligt att ha ett med en funktionsnedsättning i verksamheten igen. I mina ögon berikar olikheter oss, och barn behöver tidigt uppleva att olikheter är bra och värdefulla. Att man kan leka/umgås trots att vi har olika förutsättningar. Barnen får träna lite extra på empati och förståelse för andra. Nu får jag ta nytta av mina Teckenkunskaper igen. Jag tänker inte ljuga, det tar mycket mer energi och engagemang att ha barn med speciella behov i en vanlig barngrupp, men man får så mycket kärlek och energi tillbaka från barnen.
Down Syndrom, är precis som Epilepsi... finns i hur många olika nivåer som helst. Jag kan inte läsa mig till hur just detta barn är. Jag kan läsa på om Funktionsnedsättningen och dess förutsättningar men sen måste vi utgå från vårt barn och hitta rätt väg för just det barnet.

Jag har som sagt ett väldigt starkt engagemang för dessa barn som inte "passar in" i förskolan/skolans system, kanske beror det på min egen uppväxt, att ingen kunde se just mig. Folk bara antog "hon är sen, hon har svårt med matematik, hon har svårt att läsa". Jag tänker aldrig anta något om något barn, jag tänker lära känna barnet och dess föräldrar och ge barnet de rätta förutsättningarna. Att lära dem att lita på sina styrkor och använda dem. Det är mitt uppdrag både som Förskollärare och som medmänniska.