"En av de här personerna är min barndomsvän Ulrica. Hon har inte bara drabbats av epileptiska anfall utan även inlärningssvårigheter som bidrog till en väldigt tuff skolgång helt i onödan. Med mer resurser och framförallt mer kunskap skulle barn i samma situation idag kunna fångas upp tidigare och ges den hjälp de behöver och har rätt till". Hanna H.
Hanna lärde jag känna i tredje klass, när jag fick gå om ett år i skolan. Hon stod vid min sida genom hela grundskolan, hjälpte mig när läraren inte hade tid. Utan henne hade jag aldrig orkat kämpa mig igenom hela skolan. En fantastisk människa med ett enormt hjärta. Hon gillar inte när jag säger det, men hon är verkligen min ängel här på jorden.
Ibland kan man känna sig väldigt ensam, speciellt när epilepsin bråkar med en, det känns som att ingen annan kan förstå hur det känns. Frustrationen man känner över olika saker. Men jag känner mig aldrig riktigt ensam, inte längre för jag vet att jag har riktiga vänner. Bästa vänner som tycker om mig precis för den jag är. Som stöttar mig i det jag brinner för.
Orden "väldigt tuff skolgång helt i onödan" fick mig att fundera vidare på, hur många barn/tonåringar som kämpar mot skolsystemet där ute i världen. Idag fick jag höra att en ung tjej gett upp gymnasiet för att skolan inte är tillmötesgående, okunskapen vinner. Det skär djupt i mitt hjärta. Jag vill att alla ska ha rätten att uppleva sin dröm, rätt till att få studera. Skollagen säger att alla som har någon funktionsnedsättning har rätt till stöd i skolan, tyvärr ser inte verkligheten ut så. Det måste vi hjälpas åt att förändra. Jag gick i skolan mellan typ 1992-2005, att det inte fanns så mycket forskning om EP då i min lilla ort kan jag förstå. Men idag har vi internet och så mycket mer kunskaper om epilepsi och lärande miljöer i skolan. Det skrämmer mig verkligen att vi inte har kommit längre än såhär.
Politikerna talar om en skola för alla, det låter fint... men hur ser verkligheten ut? Jo, skolsystemet sviker många barn/tonåringar dagligen. Det är inte lärarnas fel, kanske man stöter på någon dålig lärare men i de flesta fall handlar det bara om okunskapen. Har man inte ett giltigt intyg på sina svårigheter, får man ingen hjälp i den svenska skolan.
Lärarna som arbetar i skolans system idag är hjältar, att det orkar dag ut och dag in. De som verkligen brinner för sina elever, som vill att varje elev ska lyckas. Som sitter hemma på sin fria tid bara för att försöka hjälpa/stötta de där eleverna som de ser har särskilda behov men huvudmännen/ekonomin säger ifrån, ingen resurs.
Jag vet inte säkert, men jag tror att många lärare går i väggen eller lämnar yrket för de känner att de inte räcker till. Det är en hemsk känsla att bära med sig. Som lärare/förskollärare knyter du an till barnen i din närhet, formar en relation det är omöjligt att inte bry sig, vi spenderar flera timmar varje dag med barnen. Så vet man inom sig "jag gör inte tillräckligt för detta barn"... Det gör ont i hjärtat.
Vi kanske inte kan förändra politikerna just nu, det är valår och vi vet alla att det kommer säger att det ska satsa på skolan, äldreomsorgen m.m. Fina löften varje gång men hur ofta blir det skillnad? Men vi kan hjälpas åt att samla erfarenheter, dela med oss av våra upplevelser och svårigheter. Då kanske vi kan nå en bättre kunskap och förståelse. Ett litet steg i taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar