Lång återhämtning men glada besked!

Denna vecka har varit väldigt positiv, den började med Rehab-möte. Sådant behöver man tydligen göra om man varit sjukskriven en längre tid, vilket jag tycker är jättebra. Att få sitta i lugn och ro och prata igenom hur jag mår, vilka förutsättningar jag har att komma tillbaka till jobbet och hur det ska gå till, för att jag ska må bra på jobbet. Ett plus när man har en bra chef också!
Vi fick till en bra plan, även om jag kan tycka att allt går så LÅNGSAMT men livet med Epilepsi och Stress är känsligt så jag måste smyga mig fram och känna efter, så det inte blir bakslag och jag får anfall. Planen tog jag sedan med mig till läkaren som jag träffade i onsdags, smått nervös satt jag där och tänkte "tänk om han inte godkänner detta, jag vill ju börja jobba igen". Men tack och lov så godkände han planen! 😀

Så idag fick jag äntligen besöka min förskola igen, min avdelning och mina härliga barn och kollegor som finns där! Som jag saknat dem! ❤Hann inte mer än att komma in i huset fören kramarna började komma. Från kollegor, barn och sedan även föräldrar (kom ju strax innan lucia).

Berättade för barnen och föräldrar att jag kommer tillbaka i januari även om jag bara får jobba 2 timmar per dag, reaktionen från både barn och föräldrar var positiv. Några föräldrar uttryckte att jag skulle ta det lugnt, då de är rädda om mig men samtidigt väldigt glada att jag kommer tillbaka. Det är oerhört roligt att höra, att man är saknad men de vill ändå mitt bästa. Underbar stund på förskolan, var längesen jag hade en så bra känsla där! Ja, jag har sagt det förr men jag har världens bästa jobb!

Inte nog med att jag haft en bra dag på förskolan, jag har också träffat min fantastiska samtalsperson. Ni kanske funderar varför jag är så öppen och delar med mig? Jo, det är för att jag vill visa att det är okej att må dåligt, det är okej att be om hjälp när man tappar fotfästet.
Jo, jag har haft många tuffa perioder i mitt liv. Den senaste månaderna har dragit upp mycket från det förflutna och jag behövde samtalsstöd för att få ordning på allt. Jag skäms inte över det, snarare tvärt om det är en stor förmån att få samtalsstöd när livet rasar. Min samtalskontakt gav mig beröm idag, vilket jag hade lite svårt att ta emot. Hon sa "Ulrica, vilket otroligt arbete du gjort de senaste veckorna". Jag som mer känt att jag misslyckats och känt att allt bara blivit fel, att jag är besviken på mig själv då jag borde agerat annorlunda. Men hon förklarade vad hon menade och jag kan förstå vad hon syftar på.
Att bli "frisk" från psykisk ohälsa tar tid, enormt med energi men framför allt man måste vilja och våga ta tag i det som gör ondast. Att lägga allt på bordet och säga "jag klarar de inte själv, hjälp". Jag kan hantera mycket själv nu, fått flera verktyg av olika fantastiska samtalspersoner jag träffat på under åren men i detta fall behövde jag ett bollplank. Någon som bromsade upp och pekade mig i rätt riktning och jag fick en fantastisk kvinna som ger mig precis det stöd som jag behöver.

Nu kanske ni undrar vad som driver mig framåt? Jo det ska jag tala om "jag tänker kämpa mig tillbaka till det livet jag hade innan allt rasade, när jag mådde som bäst. Jag har varit där och jag vet att jag kan ta mig dit igen, för jag har gjort det förut".
Om ni inte har märkt det tidigare så är jag sjukt envis 😉 så låt det ta veckor, månader, år om det nu är så men det är värt att kämpa för ett bättre mående! Alla har rätt till att må bra och trivas med sitt liv!