Blicken fastnar, men jag är medveten...

Ikväll satt jag pratade lite med en nära vän som är här och firar midsommar med mig, vi kom in på min epilepsi och hon frågade bland annat om jag inte är rädd för att få anfall. Sen kom vi vidare in på hur det känns att få anfall och vidare till att jag kan bara fastna med min blick. Därav min rubrik, ni som följer mig vet om att jag inte är så rädd att få anfall, utan mer rädd över omgivningens okunskap.

Detta med blicken kom vi in på då vi båda är förskollärare och har arbetat med barn som har epilepsiproblematik. Att man stirrar rakt ut kan vara mikroanfall, eller som i mitt fall att blicken bara fastnar. Det är svårt att förklara men jag ska försöka.

Att min blick eller ögonen fastnar har hänt sedan jag gick på mellanstadiet, säkert innan dess men då tänkte jag inte på det. Vet att jag tagit upp detta med mina läkare vid olika tillfällen men ingen kan ge mig ett säkert svar på vad det är. Jag kan stirra rakt ut, men jag hör att andra pratar eller om jag lyssnar på musik. Så jag är medveten men jag kan inte få loss blicken, det är rätt läskigt ibland. Det ser ut som jag dagdrömmer säger min barndomskompis fast jag inte blinkar. Det kan vara allt från några sekunder till någon minut. Oftast händer det när jag är väldigt trött eller stressad. Skillnaden på detta "stirrande" och mikroanfall är som sagt att jag hör och är medveten om min omgivning, jag får bara inte loss blicken. Min mamma har påtalat det flera gånger, och jag kan då svara henne när hon sagt "Ulrica, du stirrar du sådär igen" och jag svarar "ja, jag vet men jag får inte loss blicken men jag hör dig". Ibland kan jag bryta det genom att hålla händerna framför ögonen och ta bort de igen, leka Titt ut men ibland fungerar inte ens det.

Jag och min kompis funderade tillsammans att det kanske är ett sätt för hjärnan att vila och stänga ute vissa saker tillfälligt för att få en paus. Har ingen aning, ska ta upp detta med min läkare igen. När jag väl får träffa honom. Sjukvården här i stan är katastrofal, har inte träffat min epilepsiläkare på över 2 år. Hoppas på att träffa honom i augusti för jag har mycket att diskutera.
Under denna terminen har jag haft flera ep-känningar, vilket inte alls är likt mig. Det kan vara en oro för mig, när min kropp beter sig på ett sätt som den inte brukar göra, svårt för mig att avgöra om det är Epilepsin eller något annat.

Nu ser jag fram emot en skön semester, ska jobba tre dagar till sen blir det vila i över 4 veckor! :)

Hoppas ni haft en trevligt Midsommar utan anfall!
Kram till kämpar där ute, både ni med epilepsi och alla ni anhöriga!