Skrämde visst mina kollegor =/

I torsdags eftermiddag efter mellanmålet kände jag att något i huvudet inte var som de skulle, började känna mig "mosig". Så istället för att plocka undan disken efter mellanmålet och städa avdelningen gick jag ut till mig kollega och sa "Jag måste lägga mig och vila lite, det är ingen fara men måste ta en paus".
Hon svarade genast "ska jag komma, behöver du någon hos dig"?
Jag "Nej då, så farligt är det inte ännu, säger till om det blir värre".
Kollegan "du kan ju inte säga till om du svimmat".
Jag igen "det är så farligt, behöver bara vila lite, ta hand om barnen då kan jag vila". Fick ett oroligt okej till svar...

Så jag gick och jag mig i vår lässoffa i drygt 40 minuter, min kollega sprang in och tittade till mig 3 gånger under den tiden, samt en annan kollega. Efter 40 minuters vila och djupandning så kände jag mig bättre och gick ut på gården. Jobbade i ca 30 min till sedan skickade min kollega hem mig. Råkade göra flera kollegor oroliga och även chefen som kom på besök, men de lugnande sig när jag kom ut. Blev inget anfall denna dag heller men min kropp hintade efter vila.
Det blev en tidig kväll och lång nattsömn.

Jag kör på i full fart, vissa veckor blir det för intensivt och när jag börjar lugna ner mig så hintar eller skriker kroppen efter vila och att jag måste ladda om.
Nu är äntligen skolan klar, så nu är det bara mina vanliga arbetsuppgifter som ska göras så det blir lite lugnare nu.

Men får lyssna på min kropp, den här helgen blir det vila. Trevlig helg allihop!

Väldigt glad samtidigt ledsen och sårad

Idag gjorde vi alla redovisningar i kursen, allt är inlämnat och klart. Det känns skönt, samtidigt lite sorgligt för jag hade en sådan fantastisk studiegrupp, de har visat sådan omtanke och förståelse kring mina inlärningssvårigheter.
En av dem sa dessa ord idag "En stor eloge till dig Ulrica som inte bara tagit den igenom denna utbildning med oss, men du har också hjälpt oss som framtida handledare att ha i åtanke att vi kan få studenter med funktionsnedsättning. Och du har visat att med rätt redskap så kan alla lyckas". DET VÄRMDE!

Som tur var kom den kommentaren i eftermiddags och den behövdes, för min ena lärare gjorde mig så ledsen på förmiddagen. Vet inte om det var medvetet eller inte, troligtvis inte men jag kände mig oerhört kränkt. Läraren bjöd in alla mina studiekamrater vid namn att berätta om sin uppgift. (den uppgift jag kämpat som mest med) men läraren sa aldrig mitt namn. Utan jag fick tvinga mig in i diskussionen för att berätta vad jag skrivit. Samma lärare har under hela kursen struntat i att skicka föreläsningar till mig innan, vilket är oerhört viktigt för att jag ska kunna lära mig under föreläsningen på skolan.

Ikväll när jag kom hem började jag fundera, ska jag låta detta gå eller inte. Men så kom jag på att jag lät det gå under min förskollärarutbildning i hopp om att det skulle bli bättre, vilket det inte blev. Så jag gjorde det jag är bra på, skrev ett långt mail. Förklarade hur jag upplevt kursen, bemötandet och att jag känner mig kränkt. Detta är en del av vad jag skrev.

" Du och jag har väldigt olika förutsättningar till lärande, vi är också två helt olika personer men det betyder inte att jag har mindre värde. Men efter denna kursdel med dig är det så jag tyvärr känner mig. Att jag inte är värd att engagera sig i, det är vad du har signalerat till mig under hela terminen tyvärr. Om du gjort det medvetet eller omedvetet vet jag inte, jag skriver bara utifrån min upplevelse.

Det kommer garanterat komma fler studenter som jag, det finns drygt 10 000 barn med Epilepsi i Sverige idag, några av dem kommer garanterat läsa vidare. Ska de behöva kämpa lika mycket som jag mot okunskap och kränkningar? Jag tänker aldrig sluta kämpa för mina rättigheter att få lära mig nya saker, det finns jättemånga barn/studenteter som kämpar för sina rättigheter i skolan. Jag tänker ta kampen mot okunskapen inom Epilepsi. 

Jag vill inte ge dig dåligt samvete, men jag vill att du tänker efter hur du behandlar dina studenter och kursdeltagare om du så fortsätta jobba efter pensionen. Jag kommer också skicka detta brev till din chef, för diskriminering och kränkande behandling är aldrig acceptabelt!" 

Nu åter till det positiva, det är alltid roligare. Jag känner mig i helhet nöjd med kursen, har lärt mig otroligt mycket trots motstånd. Min mentor och den andra läraren har varit fantastiska och min gulliga studiegrupp. Vi fick ge varandra mycket feedback i eftermiddag, och jag suger åt mig alla fina ord mina studiekompisar sa. Med det säger jag god natt.

Och lovar er, jag tänker inte sluta kämpa för att vi med epilepsi ska få en rättvis skolgång, även på högre nivå!

Höll min deadline! :)

Åh jag är så glad ikväll!
Några av er vet redan att jag kämpat med universitetsstudier denna termin, jag har nämligen läst till VFU-handledare. Jätteroligt, men väldigt krävande när man har inlärningssvårigheter och en hjärna som bearbetar teori väldigt sakta. Men eftersom jag har haft epilepsi i större delen av mitt liv och de senaste 8 åren har jag försökt att kompensera mina svårigheter med att hitta möjligheter och nya strategier till lärande.
Mentorn som jag har fått förmånen att ha denna termin har varit fantastisk, så tacksam över henne! Lite sorgligt förra veckan när vi sa hejdå, men hon var så stolt över mig och sa "du kommer klara dig bra i livet". Det värmde, för hon har sett denna vår hur mycket jag kämpar.

Jag började redan min studietid förra året, min dåvarande chef letade fram böckerna till mig och jag fick tid att introducera mig med studenter och alla dokument som hörde till. Detta gav mig en bra start. Sen var det lite knöligt i början på terminen innan MIUN fick till det med mentor men efter det gick allt som planerat. För mig är det otroligt viktigt med struktur och korta mål (speciellt om något är svårt), om jag inte har det så "flummar" jag iväg på annat. Så jag har haft ett veckoschema hela terminen, där jag satt upp mål, vad som ska göras och till när. Mitt mål har hela tiden varit att bli klar samtidigt som mina klasskamrater, även om jag har rätt till två månader till. Varför kanske ni undrar?
Jo, för gemenskapen är viktig för mig, sen vet jag, att om jag måste göra om något eller förbättra så har jag tid på mig. Tack vare min fantastiska mentor och mina chefer, så har detta varit möjligt. Då jag fått en studiedag i veckan, ibland har de inte fungerat pga. personalbrist men nästan varje vecka har jag spenderat på MIUN och pluggat hela dagen. Utan den förmånen hade det inte varit möjligt för mig att klara min deadline. Eller mina fantastiska kollegor som tog extra ansvar för min student när jag var på skolan.

Allt har verkligen inte gått på en räls, jag har två lärare en har skickat föreläsningar till mig långt i tid så det har också hjälpt mig enormt. Den andra har totalt glömt bort eller struntat i det, jag har inte fått något extra där men jag fixade det ändå. Eftersom jag vill försöka vara positiv så tänker jag på den läraren som faktiskt hjälpt till väldigt mycket istället.

På tisdag ska allt redovisas så håll gärna tummarna!

Efter tisdagen så ska jag se till att ge mig själv en välförtjänt vila innan jag tar tag i alla utvecklingssamtal. Livet på förskolan tar inte slut fören det är semester. Men jag älskar mitt jobb och min senaste student var supernöjd, så då vet jag att handledarkursen gett något extra och att jag har gjort ett bra jobb. Då kan jag vara nöjd också!